Att välja kamera för fotografering av föremål
Ingen särskild kamera behövs för att fotografera ett föremål väl. Det som avgör om en bild duger för studier mäts i själva bilden: hur många pixlar som faller på varje millimeter av föremålet, hur många bitar kameran registrerade och hur nära färgen hamnar referensvärdet. Den här guiden går igenom vad man bör se på när man väljer kamera, och varför megapixeltalet på kartongen bara besvarar en del av frågan. Den utrustning som metoden rekommenderar förtecknas under Tekniska krav.
Megapixlar eller pixlar per millimeter?
Den upplösning som räknas är upplösningen vid föremålet: antalet pixlar över föremålet delat med dess längd i millimeter. PHOTARCH:s tre nivåer – vad en bild duger till – anger den i pixlar per millimeter; bildstandarder anger samma sak i pixlar per tum av originalet:
| PHOTARCH-nivå | Pixlar per mm vid föremålet | ppi (px/mm × 25,4) | Vad den tillåter |
|---|---|---|---|
| Registreringsbild | 4 | cirka 100 | Krävs endast när bilden har en skala |
| Studie | 12 | cirka 300 | Ett tryck i naturlig storlek vid 300 dpi |
| Reproduktion | 24 | cirka 600 | Ett tryck i dubbel storlek |
För målningar, dokument och andra plana original kan appen även redovisa FADGI, vars närmaste kategori till ett föremål, tvådimensionell konst, kräver 300 ppi vid en och två stjärnor, 450 vid tre och 600 vid fyra.
En kamera på 24 megapixlar har 6 000 × 4 000 pixlar. Hur långt det räcker beror på föremålets storlek:
- Ett 50 mm stort föremål över 4 800 pixlar av bildytan: 4 800 ÷ 50 = 96 px/mm, cirka 2 440 ppi.
- Ett 300 mm stort föremål över 5 400 pixlar: 5 400 ÷ 300 = 18 px/mm, cirka 457 ppi – tillräckligt för en studie vad gäller upplösning, inte för en reproduktion.
- Ett 600 mm stort föremål över 5 400 pixlar: 5 400 ÷ 600 = 9 px/mm, cirka 229 ppi – under en studie: ett registreringsbild.
För stora föremål – kärl, svärd, gravhällar – är det pixelantalet som begränsar bilden. För små är det sällan det.
Spelar sensorstorleken roll?
För ett litet föremål är gränsen inte antalet pixlar utan hur nära objektivet kan komma. Vid sin största förstoring m lägger ett objektiv m millimeter av sensorn på varje millimeter av föremålet, så pixlarna per millimeter vid föremålet är m delat med pixelavståndet – avståndet mellan två pixlar.
En sensor som är 36 mm bred med 6 000 pixlar på bredden har ett pixelavstånd på 36 ÷ 6 000 = 0,006 mm. Med ett makroobjektiv i naturlig storlek (m = 1) ger det 1 ÷ 0,006 ≈ 167 px/mm. En sensor som är 23,5 mm bred med samma 6 000 pixlar har ett pixelavstånd på cirka 0,0039 mm och ger cirka 255 px/mm med samma slags objektiv. För ett föremål som är mindre än sensorn delat med förstoringen – mindre än 36 × 24 mm i naturlig storlek på den större sensorn – lägger den mindre sensorn, vid samma förstoring, fler pixlar på det. Den större sensorn tillför bara tom bakgrund runt det.
- MOBIL — 9.84 × 7.38 mm 8,064 px bredd
- MICRO FOUR THIRDS — 17.3 × 13.0 mm 5,184 px bredd
- APS-C — 23.5 × 15.6 mm 6,000–7,728 px bredd
- 35 MM — 36 × 24 mm 6,000–9,984 px bredd
- MELLANFORMAT — 43.8 × 32.9 mm 8,256–11,656 px bredd
En större sensor har andra fördelar. Vid samma bildutsnitt samlar den mer ljus, vilket tenderar att ge mindre brus, och den kräver ett längre objektiv, som ger mindre skärpedjup vid samma bländare. Pixlar är inte heller detsamma som detaljer: vid hög förstoring suddar diffraktionen ut det pixlarna kunde registrera – se Att välja objektiv.
Mellanformat eller 35 mm: var gränsen går
Det finns en brytpunkt, och den kan räknas fram för varje föremål. Två saker bestämmer den.
När föremålet fyller bildytan räknas bara pixlarna på bredden. Pixlarna per millimeter blir då 0,9 × pixlarna över bildytan ÷ föremålets längd, oavsett sensorns storlek. En mellanformatskamera på 100 megapixlar har 11 648 pixlar på bredden, en 35 mm-kamera på 61 megapixlar 9 504: på varje föremål som är stort nog att fylla båda bildytorna lägger den större kameran cirka 23 % fler pixlar. En mellanformatskamera på 50 megapixlar har 8 256 på bredden, lika många som en 35 mm-kamera på 45 megapixlar, och vinner ingenting.
När föremålet inte fyller bildytan avgör objektivet. Makroobjektiv för 35 mm når naturlig storlek (1:1), vissa längre. Fujifilms och Hasselblads egna makroobjektiv för mellanformat stannar vid halv naturlig storlek (1:2). Vid halv naturlig storlek kan en sensor som är 43,8 mm bred inte fyllas av ett föremål kortare än 0,9 × 43,8 ÷ 0,5 ≈ 79 mm, och kameran på 100 megapixlar lägger högst 0,5 × 11 648 ÷ 43,8 ≈ 133 px/mm på det. 35 mm-kameran på 61 megapixlar vid 1:1 ger 0,9 × 9 504 ÷ föremålets längd, vilket är mer än 133 för varje föremål kortare än 0,9 × 9 504 ÷ 133 ≈ 64 mm.
Med dessa objektiv gäller alltså: under cirka 64 mm lägger den högupplösta 35 mm-kameran fler pixlar på föremålet, över det gör mellanformatskameran på 100 megapixlar det. Mot en 35 mm-kamera på 24 megapixlar faller gränsen vid cirka 41 mm. Med ett 1:1-objektiv från tredje part på mellanformatskameran flyttas den ned till cirka 32 mm.
Hur långt ett föremål kan vara. Varje nivå kräver ett antal pixlar på varje millimeter av föremålet. En kamera har ett fast antal pixlar över bildytan, så ju längre föremålet är, desto färre faller på varje millimeter av det.
- EN MILLIMETER — av föremålet
Tabellen anger det längsta föremål varje kamera kan fotografera i en bildruta och ändå nå en nivås upplösning, med föremålets längsta sida längs bildytans långsida och fyllande 90 % av dess bredd: 0,9 × pixlar på bredden ÷ pixlar per mm. En kamera på 61 megapixlar lägger 0,9 × 9 504 ≈ 8 554 pixlar på föremålet; en reproduktion kräver 24 per millimeter, och 8 554 ÷ 24 ≈ 356 mm. Ett svärd som är 400 mm långt får 8 554 ÷ 400 ≈ 21 px/mm, cirka 543 ppi: tillräckligt för en studie vad gäller upplösning, inte för en reproduktion.
| Kamera | Pixlar på bredden | Registreringsbild (4 px/mm) | Studie (12 px/mm) | Reproduktion (24 px/mm) |
|---|---|---|---|---|
| 35 mm, 24 MP | 6 000 | 1 350 mm | 450 mm | 225 mm |
| 35 mm, 45 MP | 8 256 | 1 858 mm | 619 mm | 310 mm |
| 35 mm, 61 MP | 9 504 | 2 138 mm | 713 mm | 356 mm |
| Mellanformat, 100 MP | 11 648 | 2 621 mm | 874 mm | 437 mm |
Siffrorna gäller en bildruta. Pixlar är inte detsamma som detaljer: fokus, objektivet och diffraktionen avgör hur mycket av upplösningen bilden verkligen rymmer. PHOTARCH-appen mäter hur stor del av föremålet som är i fokus – minst 80 % för en studie, 95 % för en reproduktion, båda preliminära – inte hur fina detaljer som återges.
Bitarna står sällan i vägen. En reproduktion kräver minst 12 registrerade bitar, och en studie 10. Varje 35 mm-hus i Pixlar på föremålet, 26 sammanlagt, registrerar 14, så för dem är det föremålets storlek som avgör nivån, inte bitarna. Fyra av dess 51 kameror registrerar 16 – alla mellanformatshus på 100 megapixlar från Fujifilm och Hasselblad – och ingen nivå kräver det. Sexton bitar spelar roll bara för plana original, där FADGI kräver en 16-bitarsfil vid tre och fyra stjärnor: med standarderna aktiverade bedöms bitdjupet på filen, och en raw på 10 bitar eller mer skrivs in i en sådan, med de bitar kameran registrerade visade bredvid.
För att räkna fram det för din egen kamera, ditt objektiv och ditt föremål, använd Pixlar på föremålet: den lägger föremålet på sensorn hos 51 kameror med 109 objektiv, utifrån tillverkarnas publicerade siffror, och anger vilken kombination som lägger flest pixlar på det.
Raw, och de bitar kameran registrerar
Fotografera i raw. En raw-fil rymmer det sensorn registrerade innan kameran gjorde om det till en bild, och den rymmer fler tonsteg än en JPEG:s åtta bitar. Hur många beror på kameran: de flesta registrerar 12 eller 14 bitar, vissa mellanformatskameror 16, och en iPhones Apple ProRAW registrerar 10. Vissa kameror registrerar färre bitar vid serietagning eller ljudlös tagning.
PHOTARCH:s nivåer utgår från de bitar kameran registrerade, inte från den fil de skrevs in i: minst 10 för en studie, 12 för en reproduktion, så en 14-bitars raw kan nå båda. Med standarderna aktiverade för plana original bedöms bitdjupet som FADGI bedömer det, på filen. Siffrorna, och hur man får ut mest av dem, finns under Bitdjup.
Mobil eller särskild kamera?
En mobil som fotograferar raw kan ge en bild som mäter bra. Dess objektiv har korta brännvidder, så ett litet föremål kräver att mobilen hålls nära det; på det avståndet förstoras delar av föremålet som står högre än underlaget det ligger på mer än med ett längre objektiv på längre håll. En iPhones ProRAW rymmer 10 bitar, färre än de flesta särskilda kameror registrerar: tillräckligt för en studie, inte för en reproduktion.
En särskild kamera med utbytbara objektiv kan ta ett makroobjektiv, stå längre bort och registrera djupare raw-filer. Inget av valen är fel: den nivå varje bild når anger vad den duger till.
Tethering och fjärrutlösning
Oavsett kamera bör man undvika att röra den mellan bilderna. En kabel eller trådlös fjärrutlösare, eller några sekunders självutlösare, håller stativet stilla i exponeringsögonblicket. Tethering – kameran ansluten till en dator, med bilden synlig på skärmen när den tas – gör det lättare att kontrollera fokus och exponering i full storlek och att namnge filer allt eftersom de kommer in. Flera raw-framkallare, och de flesta kameratillverkares egna program, erbjuder det.
Checklista
- Räkna fram pixlarna per millimeter för det största föremål du fotograferar och objektivets största förstoring för det minsta – eller låt Pixlar på föremålet göra det.
- Fotografera raw, i kamerans djupaste raw-läge; undvik lägen som registrerar färre bitar.
- Använd lägsta nativa ISO.
- Håll kameran vinkelrätt ovanför föremålet, på ett reprostativ eller ett stativ med en kolonn som pekar rakt ned.
- Utlös slutaren utan att röra kameran.
PHOTARCH-appen fotograferar genom en parkopplad iPhone och importerar bilder från andra kameror som filer; en systemkamera som är tetherad till datorn stöds inte.