En vit bakgrund för fotografering av föremål

Underlaget ett föremål ligger på hamnar i varje fotografi av det och förändrar hur föremålet ses. PHOTARCH fotograferar mot vitt och bevarar den skugga föremålet kastar på det. Den här guiden förklarar varför, hur en vit bakgrund exponeras utan att föremålet går förlorat, och varför ett fotografi på vitt inte är detsamma som ett frilagt föremål.

Bakgrunden är PHOTARCH-skivan, eller utan en sådan ett ark blank eller halvblank vit kartong. Inte matt: en matt kartong har en egen struktur, och den syns i skuggan.

Varför fotografera föremål på vitt?

Ögat uppfattar det ljusaste i en scen som vitt och bedömer alla andra toner mot det. På en vit bakgrund är referensen densamma i varje fotografi: bakgrunden. På grått är det ljusaste ofta en del av själva föremålet – en glimt, en blek glasyr – och det skiftar från föremål till föremål, så två bilder bedöms på olika skalor innan någon har jämfört dem.

För en samling som ska kunna jämföras över tusentals bilder är en fast referens avgörande. En grå bakgrund skulle kunna fylla funktionen, men grått är en skala, och ett grått kan hamna var som helst på den. Även om alla samlingar enades om samma kort, till exempel en 18-procentig grå, skulle varje fotografs exponering placera det på en något annorlunda ton i bilden. Vitt innebär ingen sådan tveksamhet: bakgrunden exponeras strax under den punkt där den klipps, och på kopiorna förs den till fullt vitt, så att vitt alltid blir vitt.

Vitt har också praktiska fördelar. Klippning syns omedelbart i histogrammet, inget behöver friläggas för att föremålet ska skilja sig från bakgrunden, och en jämn bakgrund är vad programvara behöver för att hitta ett föremål på ett tillförlitligt sätt. PHOTARCH-appen hittar föremålet mot den vita bakgrunden och maskerar det. Masken bevaras som en alfakanal: en fjärde kanal vid sidan av rött, grönt och blått som anger hur stor del av varje pixel som tillhör föremålet, från helt till inte alls. Med den kan föremål visas sida vid sida på vilken bakgrund som helst, vart och ett utan sin egen. Stora dokumentationsprogram har byggt sina samlingar på samma regel: Portable Antiquities Scheme ber om föremål på vit bakgrund, och naturhistorisk digitalisering tenderar åt samma håll.

Vitt eller grått?

Grått har ett verkligt argument för sig. En vit omgivning får ett föremål att se något mörkare och mindre mättat ut – simultankontrast – och det är därför ISO 3664, standarden för betraktningsförhållanden, anger omgivningen i en visningskabin – en neutral sådan, i 2009 års utgåva. Den standarden styr rummet och ramen runt en bild, inte bildens egen bakgrund. Ingen internationell standard anger någon bakgrund för fotografier av föremål. I PHOTARCH-appen kan föremålen i stället visas mot en grå bakgrund, med exakt inställd nivå.

Vissa samlingar har valt annorlunda: några fotograferar mot ljusgrått, andra mot grått eller svart med skuggan borttagen. PHOTARCH väljer vitt med skuggan bevarad. Eftersom varje PHOTARCH-bild har samma vita är den effekt som grått skulle undvika densamma i alla och tar ut sig vid jämförelse. Grått förblir referensen för att göra bilden; vitt är bakgrunden för att visa den. Hela resonemanget finns under Principer och uppställning.

Det som inte bör ske är en blandning: grått för vissa föremål och vitt för andra ger två samlingar som inte kan läggas sida vid sida. Det gäller F, den lodräta vyn, som är den bild varje föremål jämförs med. Andra vyer kan avvika, liksom bilder som görs för ett annat ändamål: en bild för en utställning, mot svart bakgrund och från en vinkel, kan läggas till i ett föremåls uppgifter vid sidan av den vy den visar, aldrig i F:s ställe. Ett föremål kan också ha mer än ett F – F1, F2 och så vidare – med annan belysning eller annan bakgrund, så länge ett av dem görs på det sätt metoden beskriver.

Så exponerar man en vit bakgrund utan att klippa föremålet

Exponeringen görs för föremålet, och det vita visar var det ligger. Den ljusaste delen av bakgrunden ska ligga strax under den punkt där den klipps – i en 8-bitarsvy omkring 250 av 255, vilket lämnar lite utrymme ovanför. Kamerans högdagervarning eller en zebra visar var den punkten ligger.

Överlåt inte detta åt kamerans automatiska exponering. En kameras mätare siktar på att göra det den ser till en mellangrå, så i en bildyta som mest består av vit bakgrund mörknar den bilden tills det vita blir grått, och föremålet mörknar med. Fotografer har länge ställt in exponeringen med ett gråkort i stället: ett 18-procentigt gråkort som läggs där föremålet ska ligga och mäts, så att mellantonerna blir rätt vad som än omger dem. Det fungerar, och med film var det det säkraste sättet. PHOTARCH-metoden läser i stället det vita. Det vita finns i varje bild, kamerans egna visningar visar var det ligger, och inställt strax under den punkt där det klipps placerar det bildens ljusaste del där raw-filen rymmer mest, utan någon avläsning emellan som kan gå fel. Varför mellangrått behandlas under Så fotograferar man föremål.

Två misstag är vanliga:

• Att lämna bakgrunden grå. Att lita på mätaren och låta det vita hamna två eller tre steg under taket slösar bort filens övre del, och den korrigering som sedan ljusar upp bilden ljusar upp bruset med. Mer under Bitdjup.
• Att klippa föremålet. Polerad metall och glasyr kan vara ljusare än bakgrunden. Kontrollera högdagervarningen på föremålet också; ett klippt område på föremålet rymmer inget som kan återvinnas.

Ljuset kommer från övre vänster, så bakgrunden är något ljusare på den sidan än på den andra. Det ljusfallet följer med ett ljus som har en riktning. På de publicerade kopiorna tar förandet av bakgrunden till vitt bort det, medan ljuset på föremålet förblir som det föll – se Att belysa föremål.

Att ställa in exponeringen med zebran och högdagervarningen

Två visningar på kameran gör jobbet. Högdagervarningen – också kallad högdagrar, blinkies eller överexponeringsvarning – får de delar av en bild som har klippts att blinka vid uppspelning: den visar om något har blivit rent vitt. Zebran lägger ränder över de delar av live view som är ljusare än en nivå man väljer: den visar samma sak innan bilden tas, och kan varna något under toppen.

Ställ in zebran på 95 %, eller närmaste steg kameran har, och fotografera i raw. Sedan:

1. Ställ kameran på manuell exponering, så att inget ändras mellan bilderna.
2. Öka exponeringen tills den ljusaste delen av bakgrunden – sidan närmast huvudljuset – visar ränder. Bakgrunden ligger då över 95 %.
3. Ta en bild och titta på högdagervarningen. Bakgrunden får inte blinka. Om den gör det, minska exponeringen med ett tredjedels steg.
4. Kontrollera föremålet också. Ränder eller blinkande på polerad metall, glasyr eller ett blekt föremål betyder att det klipps där, och ett klippt område rymmer inget som kan återvinnas.

Fönstret att hålla sig inom är ränder på bakgrunden, ingenting som blinkar någonstans. Mellan de två ligger bakgrunden på omkring 250 av 255: vit, med lite utrymme ovanför. Skillnaden mellan de två nivåerna är marginalen. Bakgrunden är inte jämnt belyst, och båda visningarna läser kamerans bearbetade förhandsbild i stället för raw-filen, som oftast rymmer lite mer i toppen.

Behåll exponeringen under hela fotograferingstillfället och ställ in den på nytt först när ljuset ändras.

Vissa inställningar avgör om visningarna går att lita på. Högdagervarningen och zebran läser kamerans egen bearbetade förhandsbild, inte raw-filen, så allt som ändrar förhandsbilden ändrar vad de visar. Bildstilen påverkar inte raw-data: den ändrar förhandsbilden och standardutseendet i tillverkarens egen raw-programvara. Välj kamerans neutrala eller standardmässiga stil, med kontrasten på mittläget, så att förhandsbilden följer raw-filen så nära den kan. Stäng av de inställningar som ljusar skuggor eller skyddar högdagrar; tillverkarna kallar dem dynamikomfång, högdagerprioritet, belysnings- eller omfångsoptimerare. Vissa ändrar bara förhandsbilden. Andra får kameran att exponera raw-filen mörkare och ljusa upp bilden efteråt, så att exponeringen inte längre stämmer från ett fotograferingstillfälle till nästa. Zebran i PHOTARCH för iPhone, och i sökaren i PHOTARCH-appen på en Mac, varnar vid 97 %.

Behåll skuggan

Skuggan där föremålet möter bakgrunden är en del av bilden. Den placerar föremålet på sitt underlag och visar hur högt det står; tas den bort tycks föremålet sväva. Lämna utrymme runt föremålet så att skuggan slutar inom bildytan; en skugga som löper ut över kanten går inte att rätta till efteråt.

Frilägga eller fotografera på vitt

En frilagd bild tar bort bakgrunden helt och sätter föremålet på ett vitt som programvaran skapat. Skuggan försvinner med den, liksom allt nära kanten som markeringen bedömt fel: en fransig kant, ett tunt utskott, en genomskinlig glaskant. En bakgrund som faller bort helt kan ta svaga detaljer med sig.

Att fotografera på vitt bevarar allt kameran såg. Bakgrunden kan fortfarande föras till ett jämnt vitt på de kopior som publiceras, så länge tre saker gäller: ändringen slutar vid föremålet i stället för vid ett ljushetströskelvärde, skuggan finns kvar, och mastern – bilden som den fotograferades – bevaras orörd vid sidan av kopian. Det är en korrigering av bakgrunden, inte en retuschering av föremålet.

1. FRILAGD — ingen skugga: den svävar; kanten är där markeringen satte den
2. FOTOGRAFERAD PÅ VITT — skuggan placerar den; kanten är där kameran såg den

PHOTARCH-appen för bakgrunden till vitt genom en föremålsmask på de kopior den exporterar, lämnar föremålets egna pixlar och dess skugga orörda och gör aldrig mastern vitare.