Ordlista

Standard

ABFO No. 2

Referensskalan ABFO No. 2

ABFO No. 2 är den rättsmedicinska fotografins referensskala. Ingenjören William Hyzer och tandläkaren och rättsodontologen Thomas Krauss publicerade den 1988 för American Board of Forensic Odontology, för fotografering av bitmärken. Den är L-formad, med millimeterindelning på båda skänklarna, så att ett rutnät kan läggas över det plan linjalen ligger i. Tre cirklar med 80 mm mellanrum visar om kameran står rätt mot den: en lutande kamera ritar dem som ellipser. En grå ruta ingår också i specifikationen.

Specifikationen sätter indelningen till ±0,1 mm, eller ±1 % vid centimetermärkena, cirklarnas inbördes avstånd till ±0,25 % och skänklarna vinkelräta inom två bågminuter. När det amerikanska National Institute of Standards and Technology mätte skalor från fyra tillverkare, publicerat 2013, höll alla längdskalor specifikationen. Cirklarna hade ofta fel storlek, och mer än hälften av linjalerna var inte vinkelräta; vinkelrätheten förändrades dessutom under fyra år.

Skalan är exakt i sitt eget plan och säger ingenting om vad som ligger ovanför eller under det. Rättsmedicinska riktlinjer – styrelsens egna från 2018, SWGDE:s från 2019, ANSI/ASB 050 från 2021 – lägger den därför i bevisföremålets plan, med kameran parallell mot det. PHOTARCH-metoden följer samma regel med ett skjutmått på föremålets kontur; en skala som tagits vid den yta föremålet vilar på rättas till halva föremålets höjd, och det som återstår anges som en felmarginal.

På denna webbplats Att mäta ur fotografier: en historia · Skala i fotografering av föremål

Se även Lodrät vy (F) · Reliefförskjutning · Felmarginal · GUM

Standard

ARK

Archival Resource Key

En ARK, eller Archival Resource Key, är en beständig identifierare: ett namn på ett föremål som är avsett att fortsätta leda till det sedan webbadresser har ändrats. Den har formen ark:/NAAN/namn – i PHOTARCH till exempel ark:/73195/pa-00055. De fem siffrorna efter ark:/ är NAAN, Name Assigning Authority Number, som anger vilken organisation som har tilldelat namnet; när ett NAAN väl har registrerats registreras det aldrig på nytt åt någon annan. Det som står framför ark: – adressen till en uppslagstjänst som n2t.net – kan ändras utan att identifieraren ändras.

Systemet är öppet. Varje stabil minnesinstitution kan få ett NAAN utan kostnad, och sedan 2001 har fler än 1 700 organisationer tilldelat ARK, bland dem Louvren och Smithsonian. Utgångspunkten är att beständighet är en fråga om tjänst och inte om syntax: en ARK varar så länge någon håller den pekande på föremålet. Lägg till ?info på en fungerande ARK så svarar den med en kort metadatapost i stället för föremålet.

Varje föremål som publiceras i PHOTARCH-arkivet får en ARK under NAAN 73195. Den löses upp via arkivets egen uppslagstjänst och via n2t.net, visas på föremålets sida bredvid inventarienumret och skrivs in i exporterna till Dublin Core och LIDO och i XMP i varje nedladdad bild. Vill man citera ett föremål i en publikation används dess ARK och inte sidans adress.

På denna webbplats Standarder · De europeiska konserveringsstandarderna · Manual · Vad är PHOTARCH? · Manual · Medlemskap, licens och prenumeration · Manual · Föremålssidor — vad du ser · Manual · Edit › Record — katalogposten · Manual · Att hålla arkivet i takt (PHOTARCH-appen) · Manual · Library › Import from the Web Archive · Manual · IIIF — djupzoom och manifest · Manual · Export som Dublin Core XML · Manual · Export som LIDO XML · Manual · ARK — beständiga identifierare · Manual · XMP — inbäddade metadata i bildfiler · Manual · Att citera föremål från PHOTARCH

Se även Dublin Core · LIDO · IIIF · C2PA

Begrepp

Bitdjup

Bitdjup är antalet bitar som används för att registrera varje pixel i en färgkanal, och därmed antalet toner som kanalen kan rymma mellan svart och vitt. Varje extra bit fördubblar dem: 8 bitar ger 256 steg, 16 bitar 65 536. Tre kanaler på 8 bitar kallas ofta en 24-bitarsbild: samma sak, räknad på ett annat sätt. FADGI tillägger att bitdjupet anger hur många nyanser en fil kan rymma, inte kvaliteten på informationen i den.

Fler bitar spelar roll när toner dras ut – när skuggor lyfts eller exponering eller färg korrigeras – eftersom för få steg då syns som band i mjuka toningar. De tillför ingen detalj och minskar inte bruset. Bildprogram läser och skriver 8 eller 16 bitar per kanal, så en kameras raw med 12 eller 14 bitar skrivs in i en 16-bitarsfil, som rymmer allt utan förlust.

PHOTARCH graderar en bild efter de bitar kameran registrerade, avlästa ur raw-filens eget huvud och inte ur EXIF, som i en raw-fil beskriver den lilla förhandsvisning som är inbäddad i den. En studiebild kräver minst 10 bitar, en reproduktion minst 12, skrivna i en 16-bitars TIFF. Djupet ändras aldrig: en bild som fotograferats i 8 bitar exporteras i 8, allt djupare i 16, med det registrerade talet i filen. För platta original bedömer FADGI och Metamorfoze själva filen: FADGI kräver 16 bitar för målningar vid tre och fyra stjärnor, Metamorfoze 16 vid Full.

På denna webbplats Guider · Standarder · Tekniska krav · Så fotograferar man föremål för arkiv och samlingar · Bitdjup i arkivfotografering · Att välja kamera för fotografering av föremål · En vit bakgrund för fotografering av föremål · Filformat i arkivfotografering · FADGI · ISO 19264-1 · Metamorfoze · Manual · Export — vad nivåerna innebär

Se även Raw · TIFF · Klippning · FADGI · Metamorfoze

Begrepp

Bruksfil

En bruksfil är en fil som görs av mastern för ett visst ändamål – en webbsida, en rapport, en lånebegäran – och som görs mindre, komprimeras och omvandlas så att den passar. FADGI kallar sådana filer derivat och räknar upp de andra namn de går under: service-, access-, leverans-, visnings- eller utdatafiler. De är sekundära till sin natur, i allmänhet inte någon permanent del av samlingen, och de som görs för slutanvändare har ofta förlustbehäftad komprimering som JPEG. Metamorfoze kallar dem användarfiler och lägger bearbetning som sammanfogning där i stället för i mastern.

Eftersom en bruksfil alltid kan göras om från mastern bär den inget som inte går att förlora. Ett misstag rättas genom att en ny kopia görs, inte genom att den gamla redigeras: en JPEG förlorar lite mer varje gång den redigeras och sparas.

I PHOTARCH-metoden är bruksfilen en JPEG i 8 bitar i sRGB med profilen inbäddad, som ser likadan ut i nästan alla webbläsare och på nästan alla skärmar. All vitning av bakgrunden görs endast på kopior. PHOTARCH-appen exporterar en bredvid mastern. Nedladdningar från arkivet är också kopior: varje nedladdning är en ny fil, med föremålets uppgifter inskrivna som XMP i samma ögonblick den görs och förseglad med C2PA, så den har en egen kontrollsumma som skiljer sig från masterns.

Se även Master · JPEG · Färgrum (sRGB, Adobe RGB) · Förlustfri och förlustbehäftad komprimering

Standard

C2PA

Coalition for Content Provenance and Authenticity

C2PA är en öppen teknisk standard för att registrera var en digital fil kommer från och vad som har gjorts med den, utgiven av Coalition for Content Provenance and Authenticity, vars styrkommitté bland annat omfattar Adobe, BBC, Google, Microsoft och Sony. Uppgiften är ett C2PA-manifest, i vanligt språk en Content Credential: påståenden som när bilden skapades och vilka redigeringar som gjorts, samlade i ett anspråk och signerade med undertecknarens privata nyckel. En hash av filens innehåll ingår i det som signeras, så en kontrollerande part som finner att filen har ändrats avvisar manifestet. En tidsstämpel från en oberoende instans visar när signaturen gjordes, så att den fortfarande kan kontrolleras sedan undertecknarens certifikat har gått ut.

En Content Credential intygar proveniens, inte sanning. Specifikationen prövar bara om påståendena hör till filen, är rätt utformade och inte har manipulerats.

I PHOTARCH bär varje publicerad bild, och varje fil som laddas ned från arkivet, ett manifest som anger hur bilden har tillkommit – fotograferad, färgjusterad, beskuren, publicerad – med skalan i millimeter per pixel inuti det, där den inte kan ändras utan bara brytas. Mastern är medvetet inte förseglad: dess SHA-256 är dess bevis. Till dess PHOTARCH har genomgått C2PA:s Conformance Program är certifikatet PHOTARCH:s eget, så en kontrollerande part rapporterar en giltig signatur från en okänd undertecknare. Förseglingen är inget anspråk på äganderätt och medför ingen licens.

På denna webbplats Vad är PHOTARCH? · Standarder · Metadata · Så kan du lita på bilden · Tekniska krav · Upphovsrätt och öppen åtkomst · Så fotograferar man föremål för arkiv och samlingar · De europeiska konserveringsstandarderna · Manual · Library › Import from the Web Archive · Manual · Vad PHOTARCH lagrar för varje föremål · Manual · Image Scale Metadata (ISM) — skalan inuti filen

Se även SHA-256 · ISM · XMP · Master

Metod

Camera lucida

Camera lucida är ett litet prisma på ett stativ, beskrivet av William Hyde Wollaston 1807. Tecknaren tittar ned förbi prismats kant, så att en del av pupillen ser motivet och resten ser papperet och pennan: motivet förefaller ligga på papperet och kan dras efter. Till skillnad från camera obscura är den ingen mörk låda och kastar ingen bild; bilden finns bara i ögat vid prismat.

Wollaston förklarade hur den ger storlek. En teckning som placeras lika långt framför instrumentet som papperet ligger under det kopieras i samma storlek; en som placeras proportionellt längre bort förminskas i samma proportion, så att instrumentet kan göra en pantografs arbete. Det gäller för ett platt original på ett känt avstånd. Ett motiv med djup ritas i perspektiv från en punkt, med närmare delar större, som i ett fotografi.

Arkeologer använde den före fotografin och vid sidan av den: Robert Hays tecknare i Egypten på 1820- och 1830-talen; Frederick Catherwood i Copán 1839, som först misslyckades med den och sedan ritade varje kontur med den och delade sitt papper i sektioner för att hålla proportionerna; Augustus Pitt-Rivers, som ritade kranier med den i halv storlek och 1887 varnade för att teckningarna på grund av perspektivet inte alltid gick att lita på för mätning. Den har fotografiets planproblem inbyggt: en skala som tas från en sådan teckning gäller i ett plan endast.

På denna webbplats Att mäta ur fotografier: en historia

Se även Telecentriskt objektiv · Reliefförskjutning · Lodrät vy (F)

Begrepp

CIELAB (L*)

CIE:s färgrum L*a*b* från 1976

CIELAB, egentligen CIE:s färgrum L*a*b* från 1976, skriver en färg som tre tal, upplagda så att lika avstånd ungefär motsvarar lika skillnader för ögat. Det definierades av CIE, den internationella belysningskommissionen, och är standardiserat som ISO/CIE 11664-4. L* är ljushet, från 0 för svart till 100 för vitt. a* och b* bär färgen på två motstående axlar, ungefär grönt till rött och blått till gult, ur vilka kromatiskhet och nyans räknas fram; en neutral grå har båda lika med noll.

Eftersom CIELAB räknas fram ur mätningar av ljus och inte ur en kameras eller en skärms egna tal är det den gemensamma grunden för färgmätning. Färgkartor levereras med referensvärden i det, och sedan utgåvan 2023 anger FADGI sina toleranser i det i stället för i RGB-värden. Det är bara ungefärligt likformigt, vilket är skälet till att färgskillnader numera mäts med förfinade formler som ΔE2000 i stället för som enkla avstånd.

I metoden bedöms ColorCheckers gråa rutor efter hur långt var och en hamnar från neutral och från sin referensljushet – ljushetsskillnaden, skriven ΔL* – och färgåtergivningen efter ΔE2000 över alla rutor, båda beräknade i CIELAB. Standarderna för platta original använder också L* för att ange hur djupt ned i skuggorna tonen kontrolleras: Metamorfoze Full ned till L* 5, Light till ungefär L* 20.

På denna webbplats Principer och uppställning · Färgåtergivning och ColorChecker · FADGI · Metamorfoze · De europeiska konserveringsstandarderna

Se även ΔE2000 · Vitbalans · Färgrum (sRGB, Adobe RGB) · ICC-profil

Begrepp

ColorChecker

En ColorChecker är en färgkarta: ett kort med färgade rutor vars referensvärden är publicerade. Fotograferad i samma ljus som ett föremål gör den att bildens färg kan korrigeras och att vem som helst kan mäta hur långt resultatet ligger från referensen. ColorChecker Classic har 24 rutor: sex grå, primärfärgerna och färger som valts för att stå för naturliga ting som hud, lövverk och blå himmel. ColorChecker Digital SG har 140. Båda tillverkades av X-Rite; Classic säljs nu av Calibrite.

Referensvärdena hör till kortets generation. X-Rite ändrade färgämnena i båda korten av regulatoriska skäl, och kort som tillverkats efter november 2014 behöver de nyare referensdata. Antalet rutor spelar också roll: FADGI noterar att en karta med få rutor ger en god kontroll av jämnhet men för lite för att bygga en ICC-profil, för vilket 100 rutor eller fler är bättre. Metamorfoze mäter färg på Digital SG, och en studie från 2021 fann att mycket av det färgfel som mäts på den kartan kommer från dess 15 svarta rutor.

I metoden räcker Classic. Den fotograferas i början av varje fototillfälle, där föremålet ska ligga och i samma ljus, som en egen bild; ett nytt ljus är ett nytt fototillfälle. Dess gråa rutor ställer in vitbalansen, och medelvärdet och 90:e percentilen av ΔE2000 över dess rutor avgör om färgen duger för en studiebild eller en reproduktion.

På denna webbplats Principer och uppställning · Guider · Standarder · Tekniska krav · Så fotograferar man föremål för arkiv och samlingar · Färgåtergivning och ColorChecker · FADGI · ISO 19264-1 · Metamorfoze · De europeiska konserveringsstandarderna · Manual · PHOTARCH:s fotografiska metod · Manual · Edit › Exposure — referenskortet · Manual · Export — och vad en bild duger till · Manual · Export — vad nivåerna innebär

Se även ΔE2000 · Vitbalans · ICC-profil · Metamorfoze

Begrepp

CRI

Färgåtergivningsindex

Färgåtergivningsindex, CRI, anger hur troget en lampa visar föremåls färger jämfört med ett referensljus. CIE:s metod, CIE 13.3-1995, räknar ut hur åtta testfärger ser ut under lampan och under en referens med samma färgtemperatur – ljuset från en glödande kropp under cirka 5 000 K, dagsljus över – och medelvärdesbildar skillnaderna till det allmänna indexet Ra. En fullständig överensstämmelse ger 100. Särskilda index för ytterligare färger, som ett starkt rött, kan läggas till.

Det spelar roll eftersom en lampa med luckor i spektrumet kan få två färger att se lika ut som inte är det, och en färgkarta kan inte i efterhand reparera ett dåligt spektrum. FADGI anser att ett CRI över 90 är lämpligt för det mesta kulturarvsfotografering och kräver 90 eller bättre i den visningskabin där original jämförs med skärmen. Indexet har kända begränsningar: särskilt för lysdioder stämmer Ra inte alltid med vad människor ser. År 2017 publicerade CIE ett mer exakt trohetsindex, Rf, med 99 testfärger, men rekommenderar inte Rf som ersättning för Ra vid betygsättning av produkter.

Metoden kräver ett slags ljus, med en riktning. En LED-panel räcker för att följa den; en LED med högt CRI, eller en blixt med ljusformare, ger bättre färg och ett renare resultat.

På denna webbplats Tekniska krav · Så fotograferar man föremål för arkiv och samlingar · Att belysa föremål för fotografering

Se även ISO 3664 · Vitbalans · ColorChecker

Begrepp

Diffraktion

Ljus böjs något när det passerar kanten av en öppning. På grund av det avbildar ett objektiv aldrig en punkt som en punkt utan som en liten ljusskiva, Airy-skivan, ungefär 2,44 × våglängden × bländartalet i diameter. Ju mindre bländare, desto större skiva, och desto mjukare blir allt i bilden, även det som är i fokus. Objektiv har därför ofta en bländare där de är som skarpast: vidare än så dominerar objektivets egna aberrationer; mindre än så dominerar diffraktionen.

På nära håll arbetar objektivet vid ett högre bländartal än det inställda. Metodens objektivguide tar denna effektiva bländare som bländartalet × (1 + m), så att vid naturlig storlek f/8 beter sig som f/16; hur långt ett verkligt objektiv avviker från det beror på dess konstruktion. Vid f/16 är skivan för grönt ljus, med våglängden 0,00055 mm, omkring 2,44 × 0,00055 × 16 ≈ 0,021 mm i diameter: mer än tre pixlar på en sensor med pixlar om 0,006 mm. Pixlar är då inte detsamma som detalj, eftersom diffraktionen suddar ut det de skulle kunna registrera.

Diffraktionen är skälet till att man inte kan blända ned långt för att vinna skärpedjup. På de flesta kameror är f/8 till f/11 där vinsten i djup börjar kosta skärpa, och metoden går inte längre ned. Ett föremål som är djupare än vad som kan hållas skarpt vid f/11 fotograferas i stället som en fokusstapel.

På denna webbplats Så fotograferar man föremål för arkiv och samlingar · Att välja kamera för fotografering av föremål · Att välja objektiv för fotografering av föremål

Se även Skärpedjup · Fokusstapling · Förstoring · Pixlar per millimeter

Format

DNG

Digital Negative

DNG, Digital Negative, är ett raw-format som Adobe introducerade 2004 och vars specifikation företaget gör tillgänglig för allmänheten. Det är en sorts TIFF: sensordata ligger i en TIFF-struktur med kamerans metadata i TIFF-, EXIF-, IPTC- och XMP-taggar, och tillverkarens egna privata data kan följa med. En DNG kan till och med bära en kopia av den ursprungliga raw-filen. Vissa kameror skriver DNG direkt, och Apple ProRAW, från en iPhone, är en DNG.

Eftersom formatet är dokumenterat och brett läsbart är det ett vanligt arkivsteg att konvertera en tillverkares slutna raw till DNG. Library of Congress godkänner DNG för digitala fotografier, och dess personal har diskuterat det som en medelväg mellan kamerans egen raw och en okomprimerad TIFF.

I PHOTARCH-metoden fyller en DNG samma roll som vilken raw som helst. Den är kameraoriginalet, bevarat som det skrevs, och bevarandemastern framkallas ur den som en TIFF. Huruvida tillverkarens ursprungliga raw behålls bredvid en konverterad DNG avgör varje samling för sig; att behålla den kostar lagringsutrymme och förlorar ingenting. En iPhones ProRAW registrerar 10 bitar: tillräckligt för en PHOTARCH-studiebild, inte för en reproduktion, som kräver 12.

På denna webbplats Guider · Standarder · Bitdjup i arkivfotografering · Att välja kamera för fotografering av föremål · Filformat i arkivfotografering · Manual · Export — vad nivåerna innebär

Se även Raw · TIFF · Bitdjup · XMP

Standard

Dublin Core

Dublin Core är ett litet, allmänt vokabulär för att beskriva en resurs. Dess kärna är femton element: titel, upphovsperson, ämne, beskrivning, utgivare, bidragsgivare, datum, typ, format, identifierare, källa, språk, relation, täckning och rättigheter. Det underhålls av Dublin Core Metadata Initiative (DCMI), och de femton elementen är också en ISO-standard, ISO 15836-1:2017. DCMI Metadata Terms lägger till flera dussin ytterligare egenskaper och klasser.

Dess styrka är att nästan varje katalog och förvaringssystem förstår det; dess begränsning är att det är platt, en lista med fält utan de händelser och relationer som en museipost rymmer. OAI-PMH, protokollet som aggregatorer använder för att skörda poster, kräver att varje förvaringssystem erbjuder okvalificerad Dublin Core, under prefixet oai_dc.

I PHOTARCH-metoden är Dublin Core postens basskikt. Det skrivs in i XMP i varje exporterad bild – titel, upphovsperson, rättigheter, källa – så att filen kan förklara sig själv i vilket program som helst. Varje föremål kan också exporteras som Dublin Core-XML, med dess titel, typ, material, period, institution, fyndplats, fotograf, tagningsdatum, licens och ARK-identifierare avbildade på elementen, och arkivets OAI-PMH-gränssnitt tillhandahåller varje publicerat föremål i oai_dc. Där en rikare post byggd kring händelser behövs exporteras samma föremål som LIDO.

På denna webbplats Vad är PHOTARCH? · Standarder · Metadata · De europeiska konserveringsstandarderna · Terminologi · Manual · Att ta in fotografier · Manual · Export — och vad en bild duger till · Manual · OAI-PMH — att skörda arkivet · Manual · Linked Art — posten som CIDOC-CRM · Manual · Export som Dublin Core XML · Manual · Export som LIDO XML · Manual · XMP — inbäddade metadata i bildfiler

Se även LIDO · XMP · ARK · IIIF

Standard

EXIF

Exchangeable image file format

EXIF – Exif i standardens egen stavning, kort för Exchangeable image file format – är den uppsättning taggar som en kamera skriver in i en bild om hur den togs: datum och tid, kameramodell, exponeringstid, brännvidd, en GPS-position där det finns en, och mycket mer. Det är en standard som ges ut gemensamt av CIPA, Camera & Imaging Products Association, och JEITA, och den definierar hur taggarna lagras i JPEG- och TIFF-filer. Den nuvarande utgåvan är Exif 3.1, från 2026; CIPA ger också ut en kompletterande standard, Exif metadata for XMP.

I PHOTARCH-metoden är EXIF kamerans egen uppgift, och den läses men skrivs aldrig om: det kameran registrerade förblir som kameran skrev det. Den beskrivande posten – titel, bildtext, rättigheter, fotograf – skrivs separat, som XMP, in i varje kopia som laddas ned eller exporteras.

Vissa EXIF-uppgifter går inte att använda för mätning. Upplösningsfälten, XResolution och YResolution, läses av de flesta program som utskriftsinställningar och inte som storleken på en pixel på föremålet, vilket är skälet till att skalan följer med som Image Scale Metadata. Fokusavståndet har ingen definierad referenspunkt eller noggrannhet: gott nog för ett grovt avstånd, inte för att fastställa millimeter. I en raw-fil beskriver de vanliga taggarna ofta den lilla inbäddade förhandsvisningen, så de bitar kameran registrerade läses i stället ur raw-bildens eget huvud.

På denna webbplats Standarder · Metadata · Tekniska krav · Skala i fotografering av föremål · Bitdjup i arkivfotografering · Att mäta föremål i fotografier · De europeiska konserveringsstandarderna · Manual · Export — vad nivåerna innebär · Manual · Image Scale Metadata (ISM) — skalan inuti filen

Se även XMP · Raw · Bitdjup · ISM

Standard

FADGI

Federal Agencies Digital Guidelines Initiative

FADGI, Federal Agencies Digital Guidelines Initiative, är ett samarbete mellan amerikanska federala myndigheter, med Library of Congress som värd. Dess Technical Guidelines for Digitizing Cultural Heritage Materials, fria att läsa och nu i en tredje utgåva från maj 2023, beskriver vad en god digital kopia av en bok, ett dokument, en karta, ett fotografi eller en målning är, och hur det bevisas genom mätning.

Riktlinjerna graderar på fyra stjärnor. Fyra, tre och två stjärnor motsvarar nivåerna A, B och C i ISO 19264-1; en stjärna erbjuds endast som referens. Varje nivå anger siffror för varje slag av material – pixlar per tum av originalet, bitdjup, färgrum och hur mycket färgen får avvika som medelvärde i ΔE2000 – mätta med testmål och analysprogram. En stjärna nås genom bildanalys, inte genom intygande, och utan ett hanterat kvalitetssäkringsprogram kan ingen överensstämmelse med FADGI göras gällande.

Inget av dess femton slag av material är ett tredimensionellt föremål. Det som ligger närmast, målningar och annan tvådimensionell konst (§3.13), kräver 300 ppi vid en och två stjärnor, 450 vid tre och 600 vid fyra, och ett medelvärde i ΔE2000 under 6,5, 5, 3,5 och 2. PHOTARCH bedömer i stället föremål efter sina egna nivåer – en studiebild kräver 12 px/mm vid föremålet, omkring 300 ppi, och en reproduktion 24, omkring 600 – och tillämpar FADGI endast på platta original som målningar, dokument och tryck.

På denna webbplats Vad är PHOTARCH? · Bakgrund · Att mäta ur fotografier: en historia · Principer och uppställning · Standarder · Tekniska krav · Så fotograferar man föremål för arkiv och samlingar · Skala i fotografering av föremål · Bitdjup i arkivfotografering · Att välja kamera för fotografering av föremål · Att välja objektiv för fotografering av föremål · Att belysa föremål för fotografering · Färgåtergivning och ColorChecker · Filformat i arkivfotografering · FADGI · ISO 19264-1 · Metamorfoze · Manual · Export — och vad en bild duger till · Manual · Export — vad nivåerna innebär · Manual · Settings · Manual · Ett föremål på telefonen

Se även ISO 19264-1 · Metamorfoze · ΔE2000 · ColorChecker

Begrepp

Felmarginal

Varje mätning kan vara något fel, och felmarginalen anger hur mycket. Två tal ligger bakom den, och de är lätta att blanda ihop.

Standardosäkerheten är det grundläggande: en standardavvikelse, framräknad ur allt som kan göra mätningen fel. I sig själv täcker den bara ungefär två fall av tre. Den marginal som anges – den utvidgade osäkerheten – är standardosäkerheten multiplicerad med en täckningsfaktor, vanligen 2, så att den håller ungefär 95 gånger av 100. En pärla på 25 mm som fotograferats från 500 mm på skivan, korrigerad till sin mittenhöjd, har en standardosäkerhet på omkring 1,4 %; dess felmarginal vid 95 % är omkring ± 2,9 %.

Två storlekar kan skiljas åt när de skiljer sig med mer än båda marginalerna tillsammans. En marginal anger också vad en bild duger till: en skala som är osäker med mer än 1 % kan inte bära en reproduktion.

I PHOTARCH är ± bredvid en storlek den utvidgade osäkerheten, vid omkring 95 %. Filen registrerar den relativa standardosäkerheten, som Image Scale Metadata kräver, så att vilken läsare som helst kan utvidga den så som GUM föreskriver.

På denna webbplats Så fotograferar man föremål för arkiv och samlingar · Skala i fotografering av föremål

Se även GUM · Reliefförskjutning · Pixlar per millimeter · ISM

Metod

Fokusstapling

En fokusstapel är en serie fotografier av samma föremål från samma plats, vart och ett fokuserat något djupare än det förra, sammanfogade i programvara till en bild där hela föremålet är skarpt. Det är vägen förbi gränsen för skärpedjupet: på nära håll behöver ett litet, djupt föremål mer djup än någon bländare ger innan diffraktionen mjukar upp detaljerna. Naturhistoriska samlingar använder den för små exemplar, med program som Helicon Focus och Zerene Stacker.

Varje steg måste vara mindre än det djup en bild rymmer, så att de skarpa skikten överlappar. Ett för stort steg lämnar ett band som ingen bild håller skarpt, och staplingen kan inte göra det skarpt efteråt. Bara fokus flyttas; kamera, föremål och lampa står kvar. I metodens exempel fotograferas Venus, 47,7 mm djup, i en fjärdedels naturlig storlek och f/8 i femton bilder, var och en med 3,8 mm skärpedjup och var och en 3,1 mm djupare än den förra.

Standarderna skiljer sig åt om en stapel kan vara en master. Metamorfoze håller fokusstapling utanför bevarandemastern och tillåter den i de användarfiler som görs av den. FADGI nämner den inte, men behandlar en sammanfogad komposit som produktionsmaster och dess tagningar som arkivmaster. PHOTARCH godtar staplen – en TIFF, eller en PSD med bilderna som lager – som den färdiga bilden, bedömd som vilken annan som helst, med råbilderna bevarade bredvid och posten angivande att det är en stapel.

På denna webbplats Att mäta ur fotografier: en historia

Se även Skärpedjup · Diffraktion · Master · Metamorfoze · FADGI

Metod

Fototillfälle

Ett fototillfälle är ett pass vid kameran där ljuset inte ändras: samma lampa och ljusformare, på samma plats och avstånd, med samma kamerainställningar. Det inleds med en bild av ColorChecker, lagd där föremålen ska ligga, i samma ljus. Varje föremål som fotograferas efter den, från alla sidor, belyses på samma sätt – kameran flyttas mellan vyerna, aldrig lampan – så att en korrigering från det kortet gäller för varje bild under fototillfället.

Riktlinjer för bildtagning kallar samma sak en session. FADGI rekommenderar att ett mål fotograferas i början av varje session, att en ICC-profil görs för varje session och tillämpas på den sessionens bilder, och att målet fotograferas på nytt innan arbetet återupptas när en session har avbrutits.

Regeln som följer är kort: ändras ljuset är det ett nytt fototillfälle, och kortet fotograferas på nytt innan nästa föremål. Att flytta lampan eller byta dess ljusformare inleder ett nytt. Korspolarisering används, när den används, under ett helt fototillfälle, färgkortet inräknat. Fototillfället är också det som antecknas: ljuskällan, dess ljusformare, vinkel och avstånd hör ihop med bilderna, eftersom ingen fil kan känna till dem om ingen skriver ned dem.

På denna webbplats Manual · Samlingar i appen · Manual · Capture — iPhone som kamera

Se även ColorChecker · Vitbalans · ICC-profil · Lodrät vy (F) · FADGI

Begrepp

Färgrum (sRGB, Adobe RGB)

Ett färgrum är den definierade uppsättning färger som en bilds tal syftar på. Samma RGB-värden betyder olika färger i olika rum, så en fil måste ange vilket rum den ligger i, normalt genom att bära sin ICC-profil. Rummen skiljer sig i sin gamut, det omfång av färger de kan rymma.

sRGB, standardiserat som IEC 61966-2-1 år 1999, är datorernas och webbens förvalda RGB-rum och det som de flesta skärmar kan visa. Adobe RGB (1998), definierat av Adobe, har en större gamut som omfattar typiska tryckpressfärger. eciRGB v2 och ProPhoto RGB är ytterligare vida rum som nämns i standarderna för platta original. FADGI rekommenderar ett enda väl beskrivet standardrum för alla masterfiler; för målningar godtar det sRGB vid en och två stjärnor och kräver Adobe RGB, ProPhoto eller eciRGB v2 vid tre och fyra. Metamorfoze kräver eciRGB v2 vid Full, tillåter Adobe RGB vid Light och sRGB bara vid Extra Light.

I metoden är mastern en TIFF i Adobe RGB eller vidare, med profilen inbäddad, och en reproduktion kräver en 16-bitars TIFF i Adobe RGB eller vidare. Bruksfiler är JPEG i 8 bitar i sRGB, som ser likadana ut på nästan alla skärmar och i alla webbläsare.

På denna webbplats Standarder · Tekniska krav · Så fotograferar man föremål för arkiv och samlingar · Färgåtergivning och ColorChecker · Filformat i arkivfotografering · FADGI · ISO 19264-1 · Metamorfoze · Manual · Export — vad nivåerna innebär · Manual · Print: att lägga ut föremål på papper

Se även ICC-profil · CIELAB (L*) · Master · Bruksfil

Begrepp

Förlustfri och förlustbehäftad komprimering

Komprimering gör en bildfil mindre genom att lagra dess data effektivare, och den finns i två slag. Förlustfri komprimering ger, när filen öppnas, exakt de data som gick in, bit för bit. Förlustbehäftad komprimering kastar bort information för att göra filen ännu mindre, och det som kommer tillbaka är inte identiskt med det som gick in.

I bildfiler är de vanliga förlustfria metoderna LZW och ZIP i en TIFF, förlustfri JPEG 2000 och den förlustfria form av JPEG som DNG-raw kan använda. Den vanliga JPEG-filen är förlustbehäftad: den kodar bilden i block om 8 × 8 pixlar, kastar bort detaljer som ögat sannolikt inte saknar och gör vanligen filen 10 till 20 gånger mindre. Den förlorar lite mer varje gång den redigeras och sparas på nytt. FADGI godkänner förlustfri komprimering för alla ändamål; för vissa slag av material låter det också federala myndigheter behålla masterfiler som JPEG 2000 komprimerade upp till 20:1, prövade med blotta ögat som ”visuellt förlustfria” – vilket inte är detsamma som förlustfria.

PHOTARCH-metoden håller de två isär. Mastern är okomprimerad eller förlustfritt komprimerad; bruksfilen får vara förlustbehäftad. En studiebild kräver en förlustfri master, så en JPEG-master är i bästa fall en dokumentationsbild. I kameran väljs en okomprimerad eller förlustfritt komprimerad raw där en sådan erbjuds.

På denna webbplats Standarder · Så fotograferar man föremål för arkiv och samlingar · Bitdjup i arkivfotografering · Filformat i arkivfotografering · Metamorfoze · Manual · Export — vad nivåerna innebär

Se även TIFF · JPEG · DNG · Master · Bruksfil

Begrepp

Förstoring

Förstoring, också angiven som reproduktionsskala, jämför storleken på ett föremåls bild på sensorn med föremålets egen storlek. Vid 1:1, eller 1,0×, naturlig storlek, täcker 10 mm av föremålet 10 mm av sensorn; vid 1:2, halv naturlig storlek, täcker de 5 mm. Ett objektivs specifikation anger dess största förstoring, som nås vid närmaste fokus. Makroobjektiv för 35 mm-kameror når naturlig storlek, några ännu längre; de flesta andra objektiv når bara en bråkdel av det.

På nära håll avgör förstoringen mycket av vad en bild kan göra. Den bestämmer upplösningen vid föremålet: vid förstoringen m lägger ett objektiv m millimeter sensor på varje millimeter av föremålet, så pixlarna per millimeter är m delat med pixelavståndet – omkring 167 px/mm i naturlig storlek med pixlar om 0,006 mm. Den bestämmer arbetsavståndet: i en enkel objektivmodell ligger föremålet på brännvidden × (1 + 1/m) från objektivet, 200 mm för ett 100 mm-objektiv i naturlig storlek, så ett längre objektiv står längre bort vid samma förstoring. Den styr skärpedjupet, mer än brännvidden gör. Den höjer också det effektiva bländartalet, till ungefär bländartalet × (1 + m).

För små föremål – mynt, pärlor, flinta – är gränsen för hur många pixlar som hamnar på föremålet därför ofta inte kamerans pixelantal utan hur nära objektivet kan komma.

På denna webbplats Att mäta ur fotografier: en historia · Principer och uppställning · Skala i fotografering av föremål · Att välja kamera för fotografering av föremål · Att välja objektiv för fotografering av föremål · Att mäta föremål i fotografier · FADGI · Manual · Capture › Tethered — en kamera på kabeln

Se även Pixlar per millimeter · Skärpedjup · Diffraktion · Telecentriskt objektiv

Standard

GUM

Guide to the expression of uncertainty in measurement

GUM är det internationella regelverket för att säga hur långt en mätning går att lita på. Det ges ut av Joint Committee for Guides in Metrology – BIPM, ISO, IEC och fem andra internationella organ – och kan laddas ned fritt. Den nuvarande utgåvan är JCGM 100:2008, 1995 års vägledning med mindre rättelser.

Dess grundtanke är att ett resultat inte är fullständigt utan sin osäkerhet: ett tal för hur vitt det sanna värdet kan ligga kring det uppmätta. GUM uttrycker den som en standardosäkerhet, en standardavvikelse, och sammanväger osäkerheterna från flera källor genom att addera deras kvadrater och dra roten ur summan. Ett känt, systematiskt fel göms inte i marginalen: resultatet korrigeras för det, och bara det som fortfarande är osäkert i korrektionen läggs till (§3.2.4). När en storhet bara är känd för att ligga någonstans mellan två gränser, utan skäl att föredra någon punkt mellan dem, tar GUM mittpunkten som värde och bredden delad med √12 som dess standardosäkerhet (§4.3.7). För att ange ett resultat fördubblas standardosäkerheten vanligen – en täckningsfaktor k = 2 – vilket ger ett intervall som håller ungefär 95 % av gångerna (§6.3.3).

PHOTARCH följer det för mätningar på ett föremål med höjd. Konturen ligger någonstans mellan den yta föremålet vilar på och dess fulla djup H, så en skala som tas vid ytan korrigeras till H ÷ 2, och spridningen, H ÷ (√12 × D) för en kamera på avståndet D, läggs till skalans egen osäkerhet. Resultatet visas som ± vid omkring 95 %.

På denna webbplats Att mäta ur fotografier: en historia · Skala i fotografering av föremål

Se även Felmarginal · Reliefförskjutning · ISM

Format

ICC-profil

International Color Consortium-profil

En ICC-profil är en liten fil, i ett format som definieras av International Color Consortium, som anger vad en bilds tal betyder som färg. Den relaterar färgvärdena hos en enhet – en kamera, en skärm, en skrivare – eller hos ett färgrum som Adobe RGB till en enhetsoberoende referens grundad på CIE:s kolorimetri, profilanslutningsrummet, så att färghanteringsprogram kan föra färger från det ena till det andra. Formatet är publicerat som ICC.1:2022 och som den internationella standarden ISO 15076-1. En profil kan bäddas in i en bildfil, så att dess färger följer med den till vilken dator som helst.

Två användningar blandas lätt ihop. En inmatningsprofil beskriver en kamera: hur dess råtal, i det här ljuset, blir färger. Den kan byggas av en färgkarta som fotograferats under sessionen, och FADGI rekommenderar just det – en profil för varje session, tillämpad på dess bilder, som sedan omvandlas till ett standardfärgrum för mastern. Det utgående färgrummet är det den färdiga filen skrivs i, och dess profil följer med filen.

I metoden ger den ColorChecker som fotograferas under varje fototillfälle det fototillfällets färgprofil. Mastern är en TIFF i Adobe RGB med profilen inbäddad, och bruksfilerna är JPEG i sRGB, likaså inbäddade, så att varje program läser talen på samma sätt.

På denna webbplats Vad är PHOTARCH? · Principer och uppställning · Standarder · Tekniska krav · Färgåtergivning och ColorChecker · Filformat i arkivfotografering · De europeiska konserveringsstandarderna · Manual · PHOTARCH:s fotografiska metod · Manual · Medlemskap, licens och prenumeration · Manual · Föremålssidor — vad du ser · Manual · Edit › Exposure — referenskortet · Manual · Export — vad nivåerna innebär · Manual · Massexport av datamängden (CSV) · Manual · ICC-färgprofiler

Se även Färgrum (sRGB, Adobe RGB) · ColorChecker · CIELAB (L*) · TIFF

Standard

IIIF

International Image Interoperability Framework

IIIF, International Image Interoperability Framework – uttalas ”triple-eye-eff” – är en uppsättning öppna standarder för att leverera bilder och deras beskrivningar på webben, använd av bibliotek, arkiv och museer över hela världen. Två av dem är viktigast här. Image API ger varje område av en bild, i valfri storlek, rotation, kvalitet och format, en egen adress, så att en bildvisare hämtar bara de rutor den behöver för att zooma in i en mycket stor bild. Presentation API beskriver ett föremål som ett manifest: dess bilder, deras ordning och storlek, samt dess titel, metadata och licens. Vilken IIIF-visare som helst, som Mirador eller Universal Viewer, kan öppna vilken samlings manifest som helst, sida vid sida.

Image API har tre nivåer av överensstämmelse. På nivå 0 behöver en server bara leverera de storlekar och rutor den anger, så den kan vara en uppsättning filer som förberetts i förväg.

PHOTARCH-arkivet publicerar varje föremål på detta sätt: Image API 3 på nivå 0, med rutor som görs en gång när en bild publiceras, och ett manifest enligt Presentation API 3 i masterns fulla upplösning, öppet utan konto. Skalan följer med genom IIIF:s tjänst Physical Dimensions, en faktor som omvandlar kanvasens pixlar till en fysisk storlek, här i millimeter. IIIF varnar själv för att sådana siffror ofta saknas eller är opålitliga, vilket är skälet till att metoden antecknar hur skalan mättes och hur säker den är.

På denna webbplats Att mäta ur fotografier: en historia · Standarder · Manual · Föremålssidor — vad du ser · Manual · Export — och vad en bild duger till · Manual · Vad PHOTARCH lagrar för varje föremål · Manual · Linked Art — posten som CIDOC-CRM · Manual · IIIF — djupzoom och manifest · Manual · Image Scale Metadata (ISM) — skalan inuti filen

Se även ISM · Master · LIDO · Dublin Core

Format

ISM

Image Scale Metadata

ISM, Image Scale Metadata, är ett öppet format för att bära en bilds sanna skala inuti bildfilen. En handfull XMP-fält anger hur många millimeter en pixel täcker på föremålet, på vilket pixelrutnät det gäller, hur skalan togs fram – en linjal, ett skjutmått, ett kalibreringsmål, optiken eller något annat – och hur säker den är, som en relativ standardosäkerhet. Det är ett utkast för remiss, version 0.2 från oktober 2026, publicerat under CC BY 4.0 på w3id.org/ism, med referensbibliotek i JavaScript och Python under MIT, testfiler, en validerare och en visare. Version 0.2 lägger till tredimensionella modeller; ingenting om bilder ändrades från 0.1. Idén kommer från medicinsk bilddiagnostik, där en DICOM-fil anger hur stor en pixel är och på vilket rutnät.

Rutnätet håller talet ärligt. En läsare som möter en kopia som ändrats proportionellt räknar om skalan; en kopia som beskurits till en annan form känns igen, och ingen skala visas. Skalan gäller i ett plan endast, vilket filen kan ange. Tre nivåer av överensstämmelse bygger på varandra: A anger skalan, B vad den är värd, C var föremålet ligger på rutnätet.

ISM utvecklades för PHOTARCH-metodens mätningar och publiceras oberoende av den. Metoden skriver in det i varje exporterad bild av ett uppmätt föremål, ställer in TIFF:ens upplösningsfält i överensstämmelse med det och för samma siffra i arkivets IIIF-manifest. En reproduktion kräver en skala från skjutmått eller skivan, inte en linjal, med en osäkerhet på 1 % eller mindre.

På denna webbplats Vad är PHOTARCH? · Bakgrund · Att mäta ur fotografier: en historia · Principer och uppställning · Standarder · Metadata · Så kan du lita på bilden · Upphovsrätt och öppen åtkomst · Så fotograferar man föremål för arkiv och samlingar · Skala i fotografering av föremål · Att mäta föremål i fotografier · De europeiska konserveringsstandarderna · Manual · PHOTARCH:s fotografiska metod · Manual · Edit › Measure — skala och storlek · Manual · 3D-modeller — föremålet i tre dimensioner · Manual · Library › Import from the Web Archive · Manual · Hur mätning fungerar · Manual · Image Scale Metadata (ISM) — skalan inuti filen

Se även XMP · Pixlar per millimeter · Felmarginal · IIIF · C2PA

Standard

ISO 19264-1

ISO 19264-1 är den internationella standarden för att analysera bildkvaliteten hos de kameror och skannrar som används för att digitalisera kulturarv. Den utgår från en enda bild av ett angivet testmål och anger vilka egenskaper som mäts – bland dem tonåtergivning, vitbalans, färg, skärpa, brus och ljusets jämnhet – hur de mäts och hur resultaten redovisas. Del 1 omfattar reflekterande original som papper, tryck och målningar; genomskinliga original lämnas till en kommande del. Den nuvarande utgåvan publicerades i juni 2021 av ISO:s kommitté för fotografi, TC 42, och ersatte en teknisk specifikation från 2017; en revision pågår.

Dess toleranser är grupperade i tre nivåer, A, B och C, där A är den strängaste, och anges i en informativ bilaga. FADGI:s fyra, tre och två stjärnor motsvarar dem, och Metamorfozes högsta nivå, Full, ligger till stor del i linje med nivå A, som kräver en genomsnittlig färgskillnad på 4 eller mindre och ett maximum på 10.

Standarden kvalificerar uppställningen, inte ett visst fotografi: den säger om kamera, objektiv och ljus kan återge troget, inte hur ett original ska placeras eller belysas. PHOTARCH bedömer inte föremål efter den. För platta original härleder metoden en ISO-nivå ur FADGI-graderingen, genom FADGI:s egen motsvarighetstabell; inget testmål analyseras enligt själva standarden.

På denna webbplats Vad är PHOTARCH? · Att mäta ur fotografier: en historia · Standarder · Tekniska krav · Så fotograferar man föremål för arkiv och samlingar · Bitdjup i arkivfotografering · Att välja objektiv för fotografering av föremål · FADGI · ISO 19264-1 · Metamorfoze · Manual · Export — och vad en bild duger till · Manual · Export — vad nivåerna innebär · Manual · Settings · Manual · Ett föremål på telefonen

Se även FADGI · Metamorfoze · ΔE2000 · ColorChecker

Standard

ISO 3664

ISO 3664 är den internationella standarden för betraktningsförhållanden inom grafisk teknik och fotografi: det ljus och den omgivning under vilka tryck och diapositiv bedöms och jämförs. Den utarbetas av ISO:s kommitté för fotografi, TC 42. Utgåvan från 2009 drogs tillbaka när den fjärde utgåvan, ISO 3664:2025, kom i juli 2025; den nya utgåvans tillämpningsområde omfattar inte längre bilder på färgskärmar.

Dess referensljus är CIE:s illuminant D50, en fas av dagsljus på omkring 5 000 K; utgåvan från 2009 krävde också ett färgåtergivningsindex på 90 eller mer, med minst 80 för var och en av de åtta första testfärgerna, och att ett tryck omgivning ska framstå som neutral. Omgivningen är det område bredvid bilden, i betraktningsplanet, som påverkar hur ögat anpassar sig; standarden håller den åtskild från varje kant som hör till bilden, som obeskrivet vitt papper, och från sidoväggarna i ett betraktningsskåp. FADGI hänvisar till ISO 3664 för visningskabinen bredvid skärmen, vid 5 000 K med ett CRI på 90 eller bättre.

För fotografering av föremål hämtar metoden därifrån det ärliga argumentet för en grå bakgrund – en vit omgivning får ett föremål att se något mörkare och mindre mättat ut – och även gränsen för det argumentet: standarden styr rummet och ramen kring en bild, inte bakgrunden inuti den. PHOTARCH fotograferar mot samma vita i varje bild, så effekten är densamma i alla och tar ut sig i jämförelsen.

På denna webbplats Principer och uppställning · En vit bakgrund för fotografering av föremål

Se även CRI · Vitbalans · CIELAB (L*) · FADGI

Format

JPEG

Joint Photographic Experts Group

JPEG är det vardagliga formatet för fotografier på skärmar och webben, uppkallat efter Joint Photographic Experts Group, som skrev standarden, ISO/IEC 10918, 1992. I den form som kameror och webbläsare använder rymmer det 8 bitar per kanal och använder förlustbehäftad komprimering: bilden delas i block om 8 × 8 pixlar och detaljer som ögat sannolikt inte saknar kastas bort, vilket vanligen gör filen tio till tjugo gånger mindre. Mer går förlorat varje gång en JPEG redigeras och sparas på nytt.

Det gör det rätt för att publicera och fel för att bevara. FADGI listar inte JPEG som masterformat på någon nivå. Library of Congress föredrar okomprimerade masterfiler och godtar JPEG där en bild bara finns i förlustbehäftad form. Metamorfoze utgår från en okomprimerad TIFF-master och tillåter JPEG endast med uppdragsgivarens godkännande; i sRGB når en master inte högre än sin lägsta nivå, Extra Light.

I PHOTARCH-metoden är JPEG bruksfilen: 8 bitar, sRGB inbäddat, gjord av mastern och gjord om i stället för redigerad. I PHOTARCH:s egna nivåer är en JPEG-master i bästa fall en dokumentationsbild, eftersom en studiebild kräver en raw med minst 10 registrerade bitar och en förlustfri master.

På denna webbplats Guider · Metadata · Så kan du lita på bilden · Tekniska krav · Så fotograferar man föremål för arkiv och samlingar · Bitdjup i arkivfotografering · Att välja kamera för fotografering av föremål · Färgåtergivning och ColorChecker · Filformat i arkivfotografering · De europeiska konserveringsstandarderna · Terminologi · Manual · Medlemskap, licens och prenumeration · Manual · Föremålssidor — vad du ser · Manual · Att ta in fotografier · Manual · Capture — iPhone som kamera · Manual · Capture › Tethered — en kamera på kabeln · Manual · Export — och vad en bild duger till · Manual · Export — vad nivåerna innebär · Manual · Library › Import from the Web Archive · Manual · Camera — att fotografera vid stativet · Manual · Kontoinställningar · Manual · Vad PHOTARCH lagrar för varje föremål · Manual · Öppen tillgång och upphovsrätt

Se även Bruksfil · Förlustfri och förlustbehäftad komprimering · Färgrum (sRGB, Adobe RGB) · TIFF

Begrepp

Klippning

En sensor och en fil kan registrera toner bara upp till ett tak och ned till ett golv. Allt som är ljusare än taket registreras vid taket, allt som är mörkare vid golvet, och skillnaderna mellan de tonerna går förlorade: de är klippta. I en 8-bitarsbild läses klippta högdagrar som 255 i minst en färgkanal och klippta skuggor som 0. En klippt yta rymmer inget som kan återskapas.

Metamorfoze, skrivet för platta original, behandlar klippning i högdagrarna som ett fel på varje nivå. Det kräver att ingen punkt i bilden överstiger L* 98, vilket i Adobe RGB är 249 av 255.

På vit bakgrund syns klippning genast i histogrammet. Metoden exponerar för det vita: bakgrundens ljusaste del ligger strax under den punkt där den klipps, omkring 250 av 255 i en 8-bitarsvy, vilket kamerans högdagervarning eller en zebra visar. En bakgrund som lämnas två eller tre bländarsteg lägre slösar bort filens topp, och den korrigering som sedan lyfter den lyfter bruset med sig. Polerad metall och glasyr kan vara ljusare än bakgrunden, så varningen kontrolleras också på föremålet. En studiebild tillåter högst 1 % klippt av föremålet, en reproduktion 0,1 %.

På denna webbplats Principer och uppställning · Standarder · Tekniska krav · Så fotograferar man föremål för arkiv och samlingar · Att välja objektiv för fotografering av föremål · Att belysa föremål för fotografering · En vit bakgrund för fotografering av föremål · Färgåtergivning och ColorChecker · FADGI · Manual · Capture — iPhone som kamera · Manual · Export — och vad en bild duger till · Manual · Export — vad nivåerna innebär

Se även Bitdjup · Raw · Vitbalans · Metamorfoze

Metod

Korspolarisering

Korspolarisering är ett sätt att fotografera utan ytreflexer. En polariserande folie över lampan släpper bara igenom ljus som svänger i en riktning. Ett andra polarisationsfilter på objektivet vrids tills det står i rät vinkel mot det första. Ljus som reflekteras från en blank yta behåller lampans polarisation och stoppas; ljus som sprids diffust har förlorat den och släpps igenom. Bländning från glasyr, fernissa och polerad metall försvinner till stor del, och färgerna ser mättare ut. Filtren kostar också ljus, så exponeringstiderna blir längre eller bländaröppningarna större.

Kulturarvsfotografer använder den för glaserad keramik, metall och andra blanka föremål, och i fotogrammetri, där speglande högdagrar försämrar modellen och dess textur.

I PHOTARCH-metoden är den ett medvetet val, inte ett grundval. Den tar bort mycket av det som får metall att se ut som metall, och den ändrar färgen; därför används den under ett helt fototillfälle, färgkortet inräknat, och antecknas tillsammans med bilderna. Utan den hanterar metoden blanka föremål med en större diffusor framför huvudljuset, som sprider en hård högdager till en bred, mjukare, och ett vitt kort mitt emot som ger polerade ytor något att spegla på skuggsidan. Högdagervarningen kontrolleras då på själva föremålet, inte bara på bakgrunden.

Se även Fototillfälle · ColorChecker · Vitbalans · Klippning

Begrepp

Kvadratlagen för ljus

Ljus från en liten källa sprids när det färdas, över en yta som växer med kvadraten på avståndet. Ljuset som når varje del av en yta avtar därför med kvadraten på avståndet: dubbelt så långt bort ger en fjärdedel av ljuset, två bländarsteg mindre; tre gånger så långt en niondel, omkring 3,2 steg mindre. Lagen gäller nära när lampan är några gånger sin egen storlek bort. En stor softbox nära ett föremål avtar långsammare än så nära det.

Vid reprostativet får den två följder. Den första är exponeringen: en lampa som flyttas från 50 till 100 cm behöver två steg mer, vilket är skälet till att dess avstånd hör till uppgifterna om ett fototillfälle och förblir detsamma under en hel serie. Den andra är bakgrunden. Med huvudljuset uppe till vänster ligger bakgrundens närmare sida närmare lampan än den bortre och är ljusare. Över 30 cm bakgrund får den bortre sidan, enbart på grund av avståndet, omkring 1,1 steg mindre ljus med lampan på 50 cm, 0,6 på 100 cm och 0,3 på 200 cm: att fördubbla avståndet halverar ungefär avtagandet.

Metoden försöker inte ta bort det avtagandet: det hör till ett ljus med riktning, och bakgrunden dras till vitt i de publicerade kopiorna. Att flytta lampan bakåt jämnar ut bakgrunden, men kostar ljus och ger en hårdare skuggkant.

På denna webbplats Att belysa föremål för fotografering

Se även Fototillfälle · Klippning · Vitbalans

Standard

LIDO

Lightweight Information Describing Objects

LIDO, Lightweight Information Describing Objects, är ett XML-schema för att leverera information om museiföremål till nätsamlingar, portaler och aggregatorer. Version 1.0 släpptes i november 2010 vid ICOM CIDOC:s konferens i Shanghai. Det växte fram ur CDWA Lite och museumdat och är en tillämpning av CIDOC Conceptual Reference Model. Det underhålls av LIDO Working Group inom ICOM:s internationella dokumentationskommitté (CIDOC). Version 1.1 följde i december 2021 och är bakåtkompatibel: varje giltig LIDO 1.0-post är fortfarande giltig.

Där Dublin Core är en platt lista organiserar LIDO stora delar av en post kring händelser, var och en med sin typ, aktörer, datum, plats, metod och material. En post kan då säga vem som gjorde ett föremål, när och var, och vad som hände med det därefter, liksom vem som förvarar det nu. En LIDO-post kan levereras till många portaler utan en särskild avbildning för varje.

I PHOTARCH-metoden kan varje föremål exporteras som en LIDO 1.0 XML-fil som omfattar klassificering, titel, förvarande institution och inventarienummer, fyndplats, tillverkningshändelsen med period, material och teknik, rättigheter samt ARK-identifieraren som postens ID. Arkivets OAI-PMH-gränssnitt tillhandahåller också varje publicerat föremål i LIDO. Det passar nationella kulturarvsaggregatorer och samlingsförvaltningssystem; Europeana själv tar emot EDM, levererat via en aggregator.

På denna webbplats Standarder · De europeiska konserveringsstandarderna · Terminologi · Manual · Export — och vad en bild duger till · Manual · OAI-PMH — att skörda arkivet · Manual · Linked Art — posten som CIDOC-CRM · Manual · Export som Dublin Core XML · Manual · Export som LIDO XML

Se även Dublin Core · IIIF · ARK

Metod

Lodrät vy (F)

Den lodräta vyn är fotografiet taget rakt ned på ett föremål som det ligger på skivan, med kameran på ett stativ, vinkelrät mot ytan. I metodens namn på kamerapositioner är den F, Front: ovansidan som föremålet ligger. Back är den sida det vilar på; Top och Down är ändarna överst och nederst i den lodräta vyn, Left och Right dess sidor, och ATL, ATR, ADL och ADR de fyra diagonalerna.

Den är huvudbilden: den som arkivet visar först och den som mäts. F är den enda bild som varje föremål måste ha. Andra vyer kompletterar den och ersätter den aldrig, eftersom ett föremål utan F saknar en bild som kan mätas och läggas bredvid en annan. Den orienterar också de övriga: änden överst i den lodräta vyn är Top.

Andra områden som mäter ur fotografier placerar kameran på samma sätt. Rättsmedicinska laboratorieriktlinjer säger att den bästa positionen vanligen är rakt över föremålet, med kameran vinkelrät mot det; flygkartering kallar det ett lodfoto, taget med den optiska axeln lodrät. En lodrät vy mäter konturen – längd och bredd sedda ovanifrån – exakt i ett plan endast, och visar aldrig tjocklek. Det är skälet till att metoden antecknar föremålets djup, mätt med skjutmått, bredvid den.

På denna webbplats Vad är PHOTARCH? · Att mäta ur fotografier: en historia · Principer och uppställning · Så fotograferar man föremål för arkiv och samlingar · Att belysa föremål för fotografering · En vit bakgrund för fotografering av föremål · Att mäta föremål i fotografier · Manual · PHOTARCH:s fotografiska metod · Manual · Föremålssidor — vad du ser · Manual · Vinklar

Se även Reliefförskjutning · Fototillfälle · Pixlar per millimeter · ISM

Begrepp

Master

En master är den fil som bevaras för lång tid och som varje annan kopia görs av. FADGI definierar arkivmastern som den bästa kopia en digitaliserande organisation framställer, bevarad utan förlust av sina väsentliga egenskaper och använd som källa för produktionsmasterfiler och derivat; det godtar också primär i stället för master. Bästa praxis, säger FADGI, är en förlustfri master, och för målningar och annan platt konst är de masterformat det listar TIFF och JPEG 2000.

Standarderna drar gränsen på olika ställen. För Metamorfoze är bevarandemastern den obearbetade kamera- eller skannerfilen av första generationen med sitt färgrum inbäddat; sammanfogning och fokusstapling hör hemma i de användarfiler som görs av den. FADGI kallar en bild som satts samman av flera tagningar en produktionsmaster och behåller själva tagningarna som arkivmaster.

För ett tredimensionellt föremål är PHOTARCH-metodens master den färdiga bilden: framkallad ur raw, eller en fokusstapel gjord av raw-bilder som bevaras bredvid den. Den är en TIFF i Adobe RGB med profilen inbäddad, okomprimerad eller förlustfritt komprimerad, på det djup bilden fotograferades i – 8 bitar förblir 8, allt djupare skrivs som 16. När den väl är skriven skrivs den aldrig om; vitning av bakgrunden och alla andra ändringar görs på kopior. Dess SHA-256 antecknas när den kommer in i arkivet, och den lämnas medvetet oförseglad av C2PA, så att den öppnas i vilken programvara som helst.

På denna webbplats Att mäta ur fotografier: en historia · Guider · Standarder · Metadata · Så kan du lita på bilden · Tekniska krav · Så fotograferar man föremål för arkiv och samlingar · Bitdjup i arkivfotografering · Att välja objektiv för fotografering av föremål · En vit bakgrund för fotografering av föremål · Färgåtergivning och ColorChecker · Filformat i arkivfotografering · FADGI · Metamorfoze · De europeiska konserveringsstandarderna · Manual · Föremålssidor — vad du ser · Manual · Export — och vad en bild duger till · Manual · Export — vad nivåerna innebär · Manual · Arkivet i appen, och testgalleriet · Manual · Library › Import from the Web Archive · Manual · Vad PHOTARCH lagrar för varje föremål · Manual · IIIF — djupzoom och manifest · Manual · SHA-256-kontrollsummor

Se även Bruksfil · Raw · TIFF · Förlustfri och förlustbehäftad komprimering · Fokusstapling · SHA-256

Standard

Metamorfoze

Metamorfoze är det nederländska nationella programmet för bevarande av pappersbaserat kulturarv, startat 1997 av det nederländska utbildnings-, kultur- och vetenskapsministeriet och med KB, Nederländernas nationalbibliotek, som värd. Det finansierar bevarande och digitalisering av sårbart pappersarv, och varje projekt det finansierar måste följa dess Preservation Imaging Guidelines av Hans van Dormolen, som är fria att läsa; version 2.0 kom i april 2025.

Deras främsta mål är att allt som syns i originalet också syns i bevarandemastern, eftersom originalen dras tillbaka från bruk när de har digitaliserats. Det finns tre nivåer: Full, för original som betraktas som konstverk; Light, för böcker, tidningar och handskrifter; och Extra Light, för textdokument på arkmatade skannrar. Full kräver eciRGB v2 och en genomsnittlig färgskillnad på 3 eller mindre utan någon ruta över 7, mätt på en ColorChecker Digital SG; Light tillåter ett medelvärde på 4 och ett maximum på 14. Mätningen följer ISO 19264-1 om inte riktlinjerna säger annat.

Riktlinjerna är skrivna för papper. PHOTARCH bedömer föremål efter sina egna nivåer och tillämpar Metamorfoze endast på platta original, där dess färgsiffror är vägledande, eftersom metoden läser en ColorChecker Classic och inte Digital SG. Tanken på en master som är färghanterad och aldrig ändras förs över. Där Metamorfoze håller sammanfogning och fokusstapling utanför mastern godtar PHOTARCH däremot en fokusstapel som master för ett föremål som ingen enskild bild kan hålla skarpt.

På denna webbplats Vad är PHOTARCH? · Bakgrund · Att mäta ur fotografier: en historia · Principer och uppställning · Standarder · Tekniska krav · Så fotograferar man föremål för arkiv och samlingar · Bitdjup i arkivfotografering · Att välja objektiv för fotografering av föremål · Att belysa föremål för fotografering · Färgåtergivning och ColorChecker · Filformat i arkivfotografering · FADGI · ISO 19264-1 · Metamorfoze · Manual · Export — och vad en bild duger till · Manual · Export — vad nivåerna innebär · Manual · Settings · Manual · Ett föremål på telefonen

Se även FADGI · ISO 19264-1 · ColorChecker · Master

Begrepp

Pixlar per millimeter

Pixlar per millimeter (px/mm) är upplösningen hos en bild mätt på själva föremålet: hur många pixlar som faller på en millimeter av det. Det är föremålets längd i pixlar delad med dess längd i millimeter, så det kan bara räknas fram när bilden har en skala. Standarder för bildtagning anger vanligen samma storhet i pixlar per tum av originalet, ppi; FADGI noterar att pixlar per millimeter också används. En px/mm är 25,4 ppi.

Det är inte kamerans megapixlar, och inte heller den ppi som står i en fils huvud. En kamera på 24 megapixlar lägger 96 px/mm på ett föremål på 50 mm som sträcker sig över 4 800 pixlar av bildytan, men bara 9 px/mm på ett föremål på 600 mm över 5 400. Dess invers, millimeter per pixel, är den skala en fil registrerar i Image Scale Metadata. Fler pixlar är inte alltid mer detalj: vid hög förstoring suddar diffraktionen ut det pixlarna skulle kunna registrera, och FADGI noterar att upplösning inte i sig garanterar kvaliteten på informationen.

PHOTARCH:s nivåer kräver minst 4 px/mm (omkring 100 ppi) för en registreringsbild när bilden har en skala, 12 px/mm (omkring 300 ppi) för en studiebild – tillräckligt för att skriva ut föremålet i naturlig storlek med 300 dpi – och 24 px/mm (omkring 600 ppi) för en reproduktion, som skrivs ut i dubbel naturlig storlek. Utan skala kan en bild vara en registreringsbild och inget mer.

På denna webbplats Vad är PHOTARCH? · Principer och uppställning · Guider · Standarder · Att välja kamera för fotografering av föremål · Att välja objektiv för fotografering av föremål · FADGI · ISO 19264-1 · Metamorfoze · Manual · Export — vad nivåerna innebär

Se även Förstoring · ISM · Diffraktion · FADGI

Format

Raw

En raw-fil rymmer det en kameras sensor registrerade innan det gjordes till en bild. De flesta sensorer ser färg genom ett mönster av röda, gröna och blå filter, och raw-filen behåller dessa värden som de är: demosaicering till fullfärgspixlar, vitbalans och tonkurva görs alla efteråt, av en raw-framkallare, och kan göras om. De flesta raw-format är kameratillverkarens egna – CR3, NEF, ARW, RAF – och tillverkarna publicerar litet om dem, så ett format riskerar att bli oläsligt när ingen längre stöder det.

I PHOTARCH-metoden är raw-filen kameraoriginalet: fotograferad i kamerans djupaste raw-läge och bevarad exakt som kameran skrev den. Den är inte bevarandemastern. FADGI räknar också raw-filer som olämpliga masterfiler, eftersom var och en skulle behöva justeras innan den kunde användas; mastern är en bild framkallad ur raw-filen.

Vad en raw-fil är värd beror på de bitar kameran registrerade. De flesta kameror registrerar 12 eller 14, några mellanformatskameror 16, och en iPhones Apple ProRAW 10; vissa registrerar färre vid seriebildstagning eller tyst tagning. PHOTARCH:s nivåer kräver minst 10 registrerade bitar för en studiebild och 12 för en reproduktion. Talet läses ur raw-bildens eget huvud, inte ur EXIF-taggarna, som i en raw-fil ofta beskriver den lilla förhandsvisning som är inbäddad i den.

På denna webbplats Att mäta ur fotografier: en historia · Guider · Standarder · Tekniska krav · Så fotograferar man föremål för arkiv och samlingar · Bitdjup i arkivfotografering · Att välja kamera för fotografering av föremål · Att välja objektiv för fotografering av föremål · En vit bakgrund för fotografering av föremål · Färgåtergivning och ColorChecker · Filformat i arkivfotografering · FADGI · Manual · Att ta in fotografier · Manual · Capture — iPhone som kamera · Manual · Capture › Tethered — en kamera på kabeln · Manual · Export — vad nivåerna innebär · Manual · Camera — att fotografera vid stativet

Se även DNG · Bitdjup · Master · Vitbalans

Begrepp

Reliefförskjutning

I ett fotografi taget rakt ned ritas en punkt som står ovanför marken inte där dess fot är. Den förskjuts längs en linje som löper ut från bildens mitt – punkten rakt under objektivet – och bort från den. Flygkartering kallar detta reliefförskjutning. Den amerikanska arméingenjörskårens fotogrammetrihandbok anger dess storlek som d = r × h ÷ H: den växer med punktens avstånd r från mitten och dess höjd h, och krymper med kamerans höjd H. En punkt i mitten förskjuts inte alls. Karteringen måste ta hänsyn till den i mosaiker och ortofoton och använder den för att mäta höjden på lodräta föremål.

På ett reprostativ gäller samma geometri för ett föremål på skivan. Dess upphöjda kanter trycks utåt, ovanpå den förstoring varje upphöjd del redan får genom att vara närmare objektivet. Enligt metodens skalguide mäts ett brantsidigt föremål på 25 mm höjd, fotograferat från 500 mm, omkring 5,3 % för brett i bildens mitt. Placerat 100 mm från mitten mäts det omkring 16 % för brett längs linjen mot mitten, medan det tvärs över den linjen stannar vid 5,3 %. En pärla på 25 mm på samma plats går från 2,6 % till 4,7 %.

Metodens botemedel är att lägga föremålet i bildens mitt.

På denna webbplats Att mäta ur fotografier: en historia · Skala i fotografering av föremål

Se även Lodrät vy (F) · Telecentriskt objektiv · Felmarginal · GUM

Standard

SHA-256

Secure Hash Algorithm, 256 bitar

SHA-256 är en hashfunktion: en beräkning som läser varje byte i en fil och ger tillbaka ett tal på 256 bitar, vanligen utskrivet som 64 hexadecimala tecken. Den är en av algoritmerna i Secure Hash Standard, FIPS 180-4, utgiven av det amerikanska National Institute of Standards and Technology. Samma fil ger alltid samma värde, och varje ändring av den – en pixel, en rad metadata – ger med mycket hög sannolikhet ett helt annat. Det är därför värdet kallas en kontrollsumma, eller filens fingeravtryck.

Arkiv använder kontrollsummor för fixitet: försäkran om att en fil inte har ändrats. En kontrollsumma antecknas när en fil tas in, räknas sedan fram på nytt efter kopiering, eller efter år i lagring, och jämförs med det lagrade värdet. En träff visar att filen är bit för bit den som bevarades. En avvikelse visar att något har ändrats, men inte vad, och inte vem som ändrade det; en signerad uppgift som C2PA svarar på de andra frågorna.

I PHOTARCH får varje master ett SHA-256 när den kommer in i arkivet, som visas på föremålets post och ingår i den samlade CSV-exporten. Eftersom mastern aldrig skrivs om gäller dess kontrollsumma så länge arkivet finns. En nedladdning är en annan fil, med posten och förseglingen inskrivna i den, så den har en egen kontrollsumma; det som bevisar en nedladdning är dess försegling.

På denna webbplats Standarder · Metadata · Så kan du lita på bilden · Tekniska krav · Filformat i arkivfotografering · De europeiska konserveringsstandarderna · Manual · Vad PHOTARCH lagrar för varje föremål · Manual · SHA-256-kontrollsummor · Manual · Massexport av datamängden (CSV)

Se även C2PA · Master · Bruksfil

Begrepp

Skärpedjup

Ett objektiv fokuserar på bara ett avstånd. Skärpedjupet är den zon framför och bakom det avståndet som fortfarande ser skarp ut. Skärpan upphör inte vid zonens kanter utan avtar gradvis, så zonen beror på hur mycket oskärpa som godtas som skarp – den s.k. oskärpecirkeln. Att stänga bländaren fördjupar den ungefär i proportion till bländartalet: två steg, från f/5,6 till f/11, ungefär fördubblar den. På nära håll beror den huvudsakligen på förstoringen och knappast på brännvidden.

Nära ett litet föremål blir den mycket tunn. Metodens objektivguide räknar ut den som ungefär 2 × bländartal × c × (1 + m) ÷ m², där c, den godtagna oskärpan, sätts till två pixlar om 0,006 mm. Vid f/8 blir det omkring 0,4 mm i naturlig storlek och 3,8 mm i en fjärdedels naturlig storlek. PHOTARCH Venus är 47,7 mm hög; i en fjärdedels naturlig storlek och f/8 är ett band på omkring 3,8 mm av henne i fokus – det mesta av hennes kontur och föga annat.

Metoden fokuserar därför för hand på föremålets kontur, som är det som mäts, och kontrollerar sedan den högsta punkten. Den bländar ned till f/8–f/11 och inte längre: längre än så mjukar diffraktionen på de flesta kameror upp mer än det extra djupet vinner. Ett föremål som är djupare än så fotograferas som en fokusstapel. En studiebild kräver minst 80 % av föremålet i fokus, en reproduktion 95 %; båda siffrorna är preliminära.

På denna webbplats Guider · Att välja kamera för fotografering av föremål · Att välja objektiv för fotografering av föremål

Se även Diffraktion · Fokusstapling · Förstoring

Begrepp

Telecentriskt objektiv

Ett vanligt objektiv ser en närmare sak större: bilden av ett föremål växer nästan i proportion när det kommer närmare, så ovansidan av ett föremål ritas större än dess bas. Ett telecentriskt objektiv samlar bara upp det ljus vars mittstrålar löper parallellt med dess axel. Inom ett intervall av avstånd ändras då inte dess förstoring när föremålet flyttas närmare eller längre bort, och ett föremål med höjd ritas i en skala från topp till bas.

Priset är storleken. Eftersom strålarna det använder är parallella måste objektivets framsida vara minst lika stor som det fält det ser, vilket gör telecentriska objektiv större, tyngre och dyrare än vanliga, och de flesta täcker bara några centimeter. De används inom maskinseende och industriell mätning, där delar mäts ur bilder.

För föremål i samlingar skulle ett sådant objektiv ta bort det fel som höjd ger en skala, som kommer av perspektivet. Inget är känt i bruk för museiföremål: metodens skalguide noterar att ett som täcker ett fält på 31 × 21 cm är en meter långt och väger omkring 39 kg. Metoden minskar felet med avstånd i stället – ett längre objektiv, längre bort – vilket krymper det men aldrig tar bort det, och anger det som återstår som en felmarginal, framräknad ur föremålets djup mätt med skjutmått.

På denna webbplats Att mäta ur fotografier: en historia · Skala i fotografering av föremål

Se även Reliefförskjutning · Förstoring · Felmarginal · Lodrät vy (F)

Format

TIFF

Tagged Image File Format

TIFF är ett bildformat som utvecklades av Aldus och Microsoft på 1980-talet; specifikationen tillhör nu Adobe. Dess nuvarande version, 6.0, är från 1992. En TIFF lagrar bilden tillsammans med taggar som beskriver den och kan hålla den okomprimerad eller med förlustfri komprimering, LZW eller ZIP, som gör filen mindre utan att ändra en enda pixel. Den kan bära en inbäddad färgprofil och metadata.

TIFF har länge varit det vanliga formatet för bevarandemasterfiler. FADGI kallar TIFF 6 det givna masterformatet för stillbilder i decennier och nämner det för masterfiler bredvid JPEG 2000. Metamorfoze utgår från en okomprimerad TIFF 6.0-master på alla sina tre nivåer, och Library of Congress listar TIFF som ett föredraget format för digitala fotografier.

I PHOTARCH-metoden är bevarandemastern en TIFF i Adobe RGB, med färgprofilen inbäddad, och den skrivs aldrig om när den väl är lagrad. Den skrivs på det djup bilden fotograferades i: 8 bitar förblir 8, och en djupare tagning – 10, 12, 14 eller 16 bitar – skrivs som 16, som rymmer allt utan förlust, med de bitar kameran registrerade angivna i filens metadata. En reproduktion kräver en 16-bitars TIFF i Adobe RGB eller vidare.

På denna webbplats Att mäta ur fotografier: en historia · Guider · Standarder · Metadata · Så kan du lita på bilden · Tekniska krav · Så fotograferar man föremål för arkiv och samlingar · Skala i fotografering av föremål · Bitdjup i arkivfotografering · Att välja objektiv för fotografering av föremål · Färgåtergivning och ColorChecker · Filformat i arkivfotografering · Att mäta föremål i fotografier · FADGI · Metamorfoze · De europeiska konserveringsstandarderna · Terminologi · Manual · Medlemskap, licens och prenumeration · Manual · Föremålssidor — vad du ser · Manual · Att ta in fotografier · Manual · Sort — rutnätet · Manual · Export — och vad en bild duger till · Manual · Export — vad nivåerna innebär · Manual · Library › Import from the Web Archive · Manual · Vad PHOTARCH lagrar för varje föremål · Manual · Image Scale Metadata (ISM) — skalan inuti filen · Manual · Öppen tillgång och upphovsrätt

Se även Master · Förlustfri och förlustbehäftad komprimering · Bitdjup · ICC-profil

Begrepp

Vitbalans

Varje ljus har en egen färg, och kameran registrerar den. Vitbalans är den korrigering som gör neutrala ting neutrala igen, så att en grå återges grå. Den ställs in i kelvin, efter ljusets färgtemperatur – en glödlampa i hemmet är omkring 2 700 K, dagsljus och blixt omkring 5 500 K – med en andra inställning, nyans, för den lutning mot grönt eller magenta som många lampor har, lysdioder framför allt. I en raw-fil är vitbalansen bara en inställning som lagras bredvid data, så den kan ändras efteråt utan förlust.

Standarderna för bildtagning mäter den på de gråa rutorna på en karta, som hur långt de hamnar från neutral. FADGI:s mått är ΔE2000 med ljusheten utelämnad, skriven ΔE(a*b*); Metamorfoze använder samma mått och tillåter högst 3 på nivåerna Full och Light.

I metoden ställs vitbalansen in en gång per fototillfälle, utifrån de gråa rutorna på den ColorChecker som fotograferats där föremålet ska ligga, i samma ljus. Ett klick på en grå ruta ställer in den för varje bild under fototillfället. Det är skälet till att metoden kräver bara ett slags ljus, med rumsbelysningen släckt och fönstren skuggade: två källor med olika färg kan inte båda korrigeras av en vitbalans. Ett nytt ljus ger ett nytt fototillfälle och en ny bild av kortet.

På denna webbplats Guider · Standarder · Att belysa föremål för fotografering · Färgåtergivning och ColorChecker · Filformat i arkivfotografering · FADGI · ISO 19264-1 · Metamorfoze · Manual · Capture › Tethered — en kamera på kabeln · Manual · Camera — att fotografera vid stativet

Se även ColorChecker · Fototillfälle · ΔE2000 · CIELAB (L*) · Raw

Standard

XMP

Extensible Metadata Platform

XMP, Extensible Metadata Platform, är ett sätt att skriva information om en fil inuti själva filen. Adobe skapade det, och det har sedan 2012 också varit en ISO-standard, ISO 16684-1. Informationen skrivs som RDF/XML i ett block som kallas ett XMP-paket, och varje slag av information har ett eget namnrymd – Dublin Core för titel, upphovsperson och rättigheter, till exempel – så att nya namnrymder kan läggas till utan att de andra störs. JPEG, TIFF, PNG och DNG har var sin definierad plats för paketet. Där det inte kan bäddas in – vissa raw-format saknar utrymme för det – kan samma paket hållas bredvid filen som en sidecar-fil med ändelsen .xmp.

I PHOTARCH-metoden bär XMP-paketet den post som följer med varje exporterad bild: Dublin Core för grundbeskrivningen, IPTC Extension för platsen och den förvarande institutionen, PHOTARCH:s eget namnrymd för inventarienummer, period, material och föremålets mått i millimeter, och Image Scale Metadata för skalan. Kamerans EXIF bevaras bredvid, oförändrad.

Varje program som hanterar XMP kan läsa posten, och kan också ändra den. Det är skälet till att skalan i en förseglad fil skrivs två gånger: i XMP, där vad som helst kan läsa den, och signerad inuti filens C2PA-manifest, där den inte kan ändras utan bara brytas.

På denna webbplats Vad är PHOTARCH? · Standarder · Metadata · Så kan du lita på bilden · Skala i fotografering av föremål · Att mäta föremål i fotografier · De europeiska konserveringsstandarderna · Terminologi · Manual · Medlemskap, licens och prenumeration · Manual · Föremålssidor — vad du ser · Manual · Att ta in fotografier · Manual · 3D-modeller — föremålet i tre dimensioner · Manual · Export — och vad en bild duger till · Manual · Vad PHOTARCH lagrar för varje föremål · Manual · Image Scale Metadata (ISM) — skalan inuti filen · Manual · XMP — inbäddade metadata i bildfiler

Se även EXIF · Dublin Core · ISM · C2PA

Metod

ΔE2000

CIEDE2000, CIE:s formel för färgskillnad

ΔE (Delta E) är ett enda tal för hur långt en färg ligger från en annan. Båda färgerna placeras i CIELAB och avståndet mellan dem mäts. ΔE2000, eller CIEDE2000, är den formel som CIE publicerade 2001 och som nu är standardiserad som ISO/CIE 11664-6. Den bygger på CIELAB men väger skillnader i ljushet, kromatiskhet och nyans efter hur ögat bedömer dem, med ytterligare korrigeringar för blått och grått.

I metodens enkla läsning betyder 0 identiska, ett värde omkring 1 ligger nära den minsta skillnad ett tränat öga ser mellan två rutor sida vid sida, och större tal är skillnader som vem som helst ser. En karta som fotograferats i ljuset ger ett ΔE per ruta, och standarderna redovisar medelvärdet över alla rutor och de sämsta. Vitbalansen mäts med en version av samma formel som lämnar ljusheten utanför, skriven ΔE(a*b*). Metamorfoze använder en variant som väger ljusheten jämnt längs hela gråskalan.

PHOTARCH mäter ΔE2000 över rutorna på den ColorChecker Classic som fotograferats under fototillfället. En studiebild kräver ett medelvärde på högst 5; en reproduktion ett medelvärde på högst 3, med 90:e percentilen på högst 6; en dokumentationsbild ställer inga krav på färgen. För platta original kräver FADGI:s kategori målningar och tvådimensionell konst ett medelvärde under 6,5, 5, 3,5 och 2, från en stjärna till fyra.

På denna webbplats Guider · Standarder · Färgåtergivning och ColorChecker · FADGI · ISO 19264-1 · Metamorfoze · De europeiska konserveringsstandarderna · Manual · Export — vad nivåerna innebär

Se även CIELAB (L*) · ColorChecker · FADGI · Metamorfoze