Att belysa föremål för fotografering

Ett vanligt sätt att fotografera museiföremål är att placera föremålet i ett ljustält, där ljuset faller jämnt från alla sidor. För ett föremål som ska studeras är det fel val. Jämnt ljus plattar till reliefen, gör verktygsspår och slitage svårare att se och får ett föremål på vit bakgrund att se ut som om det vore frilagt. PHOTARCH-metoden ger medvetet sitt ljus en riktning: ett huvudljus, från övre vänster, fallande mot nedre höger, detsamma i varje fotografi. Skälen och forskningen bakom dem finns under Principer och uppställning; den här guiden handlar om att göra det.

Varifrån ska ljuset komma?

Tänk dig föremålet i mitten av en urtavla, sett uppifrån. Huvudljuset står på halv elva och 45° ovanför ytan, och skuggan faller mot halv fem.

Varje del av det har sitt skäl. Synsinnet utgår från ljus uppifrån och något åt vänster, och läser form snabbast när ljuset finns där. Västerländsk målarkonst har sedan tidigt 1400-tal till största delen belyst sina motiv från vänster, och arkeologisk illustration gjorde skuggning från övre vänster till en teckningsregel långt före fotografiet – så ett fotografi som belyses på detta sätt läses som en teckning av samma föremål. Vid 45° kastar ett föremål med raka sidor en skugga ungefär lika lång som det är högt, vilket ger en uppfattning om dess höjd: en uppskattning, inte ett mått.

Det vänsterställda är en konvention snarare än en synens lag, och metoden säger det. Det som gör den värd att behålla är att varje fotografi som görs enligt metoden använder samma.

Varför inte jämnt ljus?

Bildstandarderna för kulturarv, bland dem FADGI och Metamorfoze, mäter hur jämnt ljuset faller över bildfältet, eftersom de skrevs för plana original: en sida, ett tryck, en målning, jämnt belyst från två sidor, där ett jämnt fält är hela poängen. Ett föremål är inte plant. Dess form syns bara genom skillnaderna i ljus över det – sidan som vetter mot lampan och sidan som vänder sig bort från den.

En PHOTARCH-fotografi är därför inte avsedd att uppfylla standardernas krav på jämnt ljus, och inget i metoden försöker göra det. Det är ett medvetet avsteg, som anges under Standarder.

Samma skäl utesluter två uppställningar som ofta rekommenderas för småfynd. Ett fyllnadsljus lika starkt som huvudljuset ger två skuggor och upphäver den skuggning huvudljuset ritar. Ett ljustält, som omger föremålet med ljus från alla sidor, tar bort det mesta av skuggningen: bilden ser ren ut, och föremålet ser platt och viktlöst ut. Målet är det motsatta: att steget från dess ljusa sida till dess mörka sida visar dess form, och att bilden ser ut som föremålet gör i handen.

Skuggan är information

Skuggan där föremålet möter bakgrunden placerar det på den bakgrunden och visar hur högt det står. Synen använder kontaktskuggor för att bedöma läge och djup; tas skuggan bort tycks föremålet sväva. Vissa institutionella standarder lyfter föremål på glas just för att bli av med skuggor. PHOTARCH behåller dem och låter dem falla på den vita bakgrunden – se En vit bakgrund.

Fyllnadsljus: mjuka upp skuggan, ta inte bort den

Placera ett fyllnadsljus mitt emot huvudljuset: ett vitt kort, eller en andra lampa som är tydligt svagare än huvudljuset. Det ljusar upp skuggsidan så mycket att detaljer syns i den medan skuggan förblir en skugga. Behåll en del ljus där: där sidan som vetter bort från lampan inte får något ljus alls blir den svart, och svart rymmer ingen information – ingen yta, inga detaljer, ingenting att mäta. Ett kort räcker ofta, och det kan inte överväldiga huvudljuset. En lampa som används som fyllnadsljus måste förbli tydligt svagare än huvudljuset: med samma styrka ger den två skuggor och plattar till föremålet igen.

Storleken på huvudljusets ljusformare – softboxen, diffusorn eller beauty dish som formar dess ljus – avgör hur mjuk skuggans kant blir: ju större ljuskällan är i förhållande till sitt avstånd, desto mjukare kant. Håll den densamma inom en serie. Ett större föremål kräver att lampan står längre bort för att belysa det jämnt, och då en större ljusformare för att hålla skuggan lika mjuk.

1. HUVUDLJUS — 10:30 · 45° ovanför
2. FYLLNADSLJUS — motsatt huvudljuset; ljusar upp skuggan, tar aldrig bort den
3. KASTAD SKUGGA — lika lång som föremålet är högt

Att välja ljuskälla

• En LED-panel räcker för att följa metoden, så länge den har en sorts LED (se nedan).
• En LED med hög CRI eller en blixt med ljusformare ger bättre färg och ett renare resultat. Färgåtergivningsindexet (CRI) anger hur troget en lampa visar färger jämfört med ett referensljus; en lampa med luckor i spektrumet kan få två färger att se lika ut som inte är det.
• Bara en sorts ljus. Släck rumsbelysningen och skugga fönster. Två källor med olika färg kan inte båda korrigeras med en vitbalans.
• Samma förhållande till föremålet varje gång. Från en liten källa avtar ljuset ungefär med kvadraten på avståndet, så en lampa som flyttas närmare ändrar både ljusstyrkan och hur snabbt ljuset avtar över föremålet. Nästa avsnitt anger vad som förblir detsamma när föremålet är större.

Vad finns inuti en LED-panel?

En LED-panel är många små lampor bakom en diffusor, och de är inte alltid likadana. Vissa paneler har en sorts LED, alla av samma färg. Andra blandar två vita, ett varmt och ett kallt, och ställer in ljusets färg genom att skruva upp det ena och ned det andra. Ytterligare andra blandar rött, grönt och blått, ibland med vita, för att kunna göra vilken färg som helst.

Blandning har ett pris. Ljuset är då summan av några skilda band i stället för en sammanhängande spridning, så dess spektrum har toppar och luckor. Två färger på föremålet som skiljer sig bara där ljuset har en lucka blir lika, och ingen vitbalans skiljer dem åt igen – se Färgåtergivning. Nära föremålet står de enskilda lysdioderna också i något olika vinklar mot det, och skuggans kant kan få en svag färgad bård.

Välj en panel med en sorts LED och hög CRI i stället för en som blandar toner.

Avstånd: den omvända kvadratlagen

Från en liten lampa sprids ljuset över en yta som växer med kvadraten på avståndet, så ljuset som når en yta avtar med kvadraten på avståndet: dubbelt så långt bort är en fjärdedel av ljuset, två steg mindre.

1. LITEN LAMPA
2. VID 2 × AVSTÅND — 4 × yta, 1/4 av ljuset, −2 steg
3. VID 3 × AVSTÅND — 9 × yta, 1/9 av ljuset, −3.2 steg

I uppställningen får detta två följder. Den första är exponeringen: en lampa som flyttas från 50 till 100 cm behöver två steg mer, vilket är skälet till att avståndet hör hemma i uppgifterna om ett fotograferingstillfälle och förblir detsamma genom det. Ett större föremål kan kräva att lampan står längre bort. Den flyttas då längs samma linje, uppåt såväl som utåt, så att den fortfarande står i 45°, och bakom en större ljusformare, så att den ser lika stor ut från föremålet som förut: det som förblir detsamma är förhållandet mellan ljuset och föremålet. Ljuset är inte längre detsamma, så det är ett nytt fotograferingstillfälle, och färgkortet fotograferas på nytt. Den andra följden gäller bakgrunden. Dess närmare sida ligger närmare en lampa uppe till vänster än dess bortre, så den är ljusare. Över 30 cm bakgrund får den bortre sidan, enbart av avståndet, cirka 1,1 steg mindre ljus än den närmare med lampan på 50 cm, 0,6 på 100 cm och 0,3 på 200 cm: att fördubbla avståndet halverar ungefär ljusfallet.

1. LAMPA — 45° ovanför närmaste kanten; avstånden inte i skala

Ljusfallet är en del av ett ljus med riktning, och metoden försöker inte ta bort det; bakgrunden förs till vitt på de publicerade kopiorna. Att flytta lampan bakåt jämnar ut bakgrunden, men det kostar ljus, och skuggans kant blir hårdare, som nästa avsnitt visar.

Ljusets storlek och skuggans kant

Hur mjuk en skuggas kant är beror på hur stort ljuset ser ut från föremålet: källans storlek i förhållande till dess avstånd. Ljus från varje del av en stor källa passerar föremålets kant i en något olika vinkel, så skuggan slutar inte i en linje utan i ett band, från full skugga till fullt ljus.

1. EN LITEN KÄLLA
2. EN STOR KÄLLA — samma avstånd

Bandets bredd är ungefär ljusets storlek × kantens höjd ÷ ljusets avstånd. En softbox på 60 cm på 60 cm ger ett band på cirka 10 mm under en kant som är 10 mm hög. Samma softbox flyttad till 120 cm halverar bandet och gör ljuset hårdare. En större diffusor sprider också reflexerna på metall och glasyr, som beskrivs nedan. Varken mjukt eller hårt är det rätta svaret: det som räknas är att det inte ändras inom en serie, där samma ljusformare på samma avstånd ger varje bild samma skugga.

Metall, glas och blanka ytor

Metall reflekterar lampan i stället för att sprida den. En liten, bar källa ger en liten, hård reflex som klipps; en större diffusor framför huvudljuset sprider den till en bred, mjukare. Det vita kortet mitt emot ger polerade ytor något att reflektera på skuggsidan. Kontrollera högdagervarningen på själva föremålet, inte bara på bakgrunden: ett klippt område på föremålet rymmer inget som kan återvinnas.

Blank glasyr, polerad sten och lack beter sig som metall. En större diffusor och kortet mitt emot hjälper dem; att flytta lampan gör det inte, och bryter serien.

Ljusformarens form syns i varje reflex, eftersom en blank yta reflekterar själva ljuset. Välj en rund, åttkantig eller sexkantig: dess reflex läses som solens. En kvadratisk eller rektangulär softbox sätter ett litet fönster i varje reflex. Undantaget är stripboxen, lång och smal: på ett kärl eller ett annat krökt föremål, en skål eller en vas, löper dess enda långa reflex längs kanten och markerar kurvan, som definierar formen.

1. HUVUDLJUS — 10:30 · 45° ovanför
2. KAMERA — lodrät vy
3. PLAN OCH VÅGRÄT — ljuset lämnar i 45° åt andra hållet och missar kameran
4. BÖJD MOT LAMPAN — ljuset går rakt upp i objektivet: en reflex

Glas släpper igenom ljuset. På vit bakgrund kan klart glas nästan försvinna; svarta kort placerade strax utanför bildytan, på sidorna, ger dess kanter en mörk linje utan att huvudljuset flyttas. Färgat glas kastar en färgad skugga, vilket är en del av det bilden registrerar.

Reflexer, och polariserat ljus

En blank yta fungerar som en spegel: den visar allt som finns framför den. På ett polerat föremål är det lampan, som en reflex. Skivan är också blank, och den kan visa lampan, ett fönster eller en taklampa som en blek fläck på bakgrunden, eller föremålet självt speglat under sig. Sedd rakt uppifrån lämnar lampans egen reflektion skivan i 45° mot 4:30 och missar kameran. Ljus från rummet gör inte det, vilket är ytterligare ett skäl att arbeta i ett mörkt rum.

Ljus kan också sorteras efter hur det svänger. Vanligt ljus svänger i alla riktningar tvärs sin bana. Ett polarisationsfilter släpper bara igenom den del som svänger i en riktning och stoppar resten: det är vad som tar bort bländningen från vatten i polariserade solglasögon. Ljus som reflekteras från en blank yta behåller den riktning det hade; ljus som sprids från en matt yta förlorar den.

Korspolarisation utnyttjar detta. En polarisationsfilm läggs över lampan, och ett andra polarisationsfilter på objektivet vrids tills det står i rät vinkel mot filmen. Reflexerna, som fortfarande svänger lampans väg, stoppas; det ljus som sprids från ytan, som bär dess färg och dess detaljer, passerar. Bländning från glasyr, fernissa och polerad metall försvinner till stor del, och färgerna ser mer mättade ut.

Det har ett pris. Det tar bort mycket av det som får metall att se ut som metall, det ändrar färg, och filtren kostar ljus, så exponeringstiderna blir längre eller bländarna större. Det tar inte bort reflexer av ljus som aldrig passerat filmen, till exempel rummets. I PHOTARCH-metoden är det därför ett val för ett helt fotograferingstillfälle, inte ett standardläge: färgkortet fotograferas med filtren på plats, och valet antecknas tillsammans med bilderna.

Kameran flyttas, ljuset inte

När ljuset väl är ställt förblir det där. Mellan vyerna flyttas kameran runt föremålet, som bara vänds där en vy kräver det – över för undersidan, en kvarts varv för två av diagonalerna – och lampan flyttas aldrig. Samma vy av två föremål belyses då på samma sätt, i den här studion och i varje annan som följer metoden. Anteckna lampan, dess ljusformare, dess avstånd och ljusets vinkel tillsammans med bilderna: ingen fil kan känna till dem om ingen skriver ned dem.

PHOTARCH-appens nivåer lämnar ljuset utanför, och säger det: jämnhet är inte ett mål, eftersom föremålet medvetet belyses från ena sidan, och ljusets riktning är fotografens att anteckna. Plana original – målningar, dokument, tryck – belyses i stället jämnt från två sidor, och appen mäter inte hur jämnt.