Bakgrund

Varför fotografering av föremål behöver ett enhetligt tillvägagångssätt

Föremål i arkiv och samlingar bär mening inte bara i sin form och sitt material utan också i hur de dokumenteras, framställs och jämförs. Fotografering är en av de mest tillgängliga och mest använda formerna av dokumentation, men den är fortfarande påfallande ojämn mellan institutioner, publikationer och tidsperioder. Digitaliseringen har förbättrat tillgången till kulturarvssamlingar enormt, men den har inte nödvändigtvis förbättrat deras jämförbarhet eller tydlighet. Samma föremål kan förekomma i olika arkiv med olika belysning, vinklar, färgbalans och filformat – vilket gör direkta jämförelser svåra och den visuella tolkningen opålitlig (FADGI, 2023; Grosvenor, 2024).

Problemet är inte föremålet – det är bilden

De flesta fotografier av föremål i samlingar i dag är antingen tillfälliga, projektspecifika eller konstnärligt gestaltade. Även om sådana tillvägagångssätt kan tillgodose kortsiktiga behov eller estetiska mål stöder de inte långsiktig enhetlighet, standardisering eller maskinläsbarhet. Problemet ligger inte i föremålen själva – utan i hur de fotograferas. Utan en gemensam metod för skala, vinkel, belysning och metadata blir varje bild en visuell ö, avskuren från de samlingar den hör till. Det påverkar allt från museernas samlingsvård och publiceringsrutiner till AI-baserad kategorisering och strategier för digitalt bevarande.

Från Sandby borg till Sösdala: en metod tar form

PHOTARCH-metoden uppstod under 2014 års utgrävning av Sandby borg på Öland. Eftersom platsen skulle grävas under många säsonger stod arbetslaget inför en metodisk utmaning: hur föremål skulle dokumenteras så att de förblev visuellt enhetliga från år till år, trots förändringar i utrustning, personal eller miljöförhållanden. Befintliga tillvägagångssätt erbjöd ingen tillförlitlig lösning – därför utformades en ny metod.

Metoden tillämpades senare på hästutrustningen från Sösdala i södra Sverige – vilket gjorde att föremål från en annan tid och ett annat sammanhang kunde fotograferas med samma uppställning. Det gav bilder som kunde jämföras direkt sida vid sida, över fyndplatser och institutioner, och som ändå höll samman i ett sammanhängande bildspråk.

Prövad i större skala

År 2022 prövades metoden mer rigoröst när den tilldelades Fujifilm Challenge Grant. Över 200 föremål fotograferades vid tre institutioner – Moesgaard Museum (Danmark), Kalmar läns museum och Lunds universitets historiska museum (Sverige). Syftet var att avgöra om PHOTARCH kunde skalas upp under skiftande institutionella förhållanden och ändå ge enhetligt, jämförbart resultat. De bildserier som blev resultatet visade nästan identisk belysning, tonomfång och färgkalibrering, trots skillnader i utrustning och arbetsmiljö.

Visad för fältet

Från 2023 fördes metoden ut till dem som arbetar med samlingar, arkeologer först. Den presenterades vid Europeiska arkeologföreningens årliga möten – med en egen monter i Belfast 2023 och i Rom 2024 – för arkeologer som arbetar direkt med samlingar.

Den viktigaste av dessa var konferensen 2and3D Photography vid Rijksmuseum i Amsterdam i april 2024. Konferensen är känd för sina riktlinjer för fotografering av museiföremål, och dess publik är museernas, arkivens och forskningsinstitutionernas fotografer, intendenter och bildspecialister – de som bäst kan bedöma om en sådan metod håller.

Mätningen kom sist

Metoden började som ett sätt att få fotografier att se likadana ut från ett år till nästa. Det den länge inte kunde var att säga hur stort något i dem var.

En skalstock bredvid ett föremål bekräftar skalstockens storlek. Den ligger i ett annat plan, på ett annat avstånd från objektivet, och den som mäter mot den mäter fel med precis så mycket som de skiljer sig åt. Lösningen krävde en kalibrerad yta – PHOTARCH-skivan, med markörer i hörnen – utifrån vilken ett program kan räkna ut hur många millimeter en pixel täcker och samtidigt rätta perspektivet. Från 2026 skrivs det talet in i själva filen, så att det överlever när filen kopieras, ändras i storlek och glöms bort.

Det är berättelsens andra hälft, och den som gör ett enhetligt fotografi till något man kan mäta på tjugo år senare.

En specifikation som skänkts bort, och en metod som behållits

PHOTARCH syftar inte till att ersätta befintliga digitaliseringsstandarder som FADGI eller Metamorfoze, och begär inte att en institution ska anta ett nytt avbildningsprogram. Det erbjuder en metod anpassad till de svårigheter som tredimensionella föremål i arkiv och samlingar för med sig, arkeologiska föremål bland dem.

En liten sak saknades dock, och den har publicerats i stället för att behållas: ett sätt för en bildfil att säga hur stor en pixel är på föremålet. Image Scale Metadata skänks bort med avsikt – specifikationen under CC BY 4.0, referensbiblioteket under MIT, i en egen organisation utan PHOTARCH i namnet – just för att den inte ska vara vår. Ett format som bara ett arkiv kan läsa är ingen lösning på det problem metoden finns till för att lösa. Metoden är utformad för fotografer, intendenter, forskare och studenter som vill ta fram meningsfulla, interoperabla bilder med begränsade resurser. Till skillnad från avancerade bildflöden som kräver dyra skannrar eller strikt kontrollerade labbmiljöer kan PHOTARCH genomföras med kameror för konsumentbruk och bärbara belysningssatser – förutsatt att dess principer följs. Den sänker tröskeln för att komma igång utan att ge avkall på precisionen.

Varför nu?

Kulturarvets bildhantering befinner sig vid en vändpunkt. Den växande mängden digitala bilder, tillsammans med framstegen inom maskininlärning, har skapat nya möjligheter – och nya skyldigheter. Om fotografier av föremål i samlingar ska vara användbara om tjugo eller femtio år måste de vara mer än pixlar: de måste vara data. PHOTARCH är en del av den framtiden. Det ger inte bara en teknik utan också en filosofi om öppenhet, jämförbarhet och stringens i visuell dokumentation. Det är ett litet ingrepp med långtgående följder för hur vi ser, delar och studerar det förflutna.

Referenser

• riktlinjeFADGI (2023). Technical Guidelines for Digitizing Cultural Heritage Materials, 3rd ed. Library of Congress.
• riktlinjeMetamorfoze (2025). Preservation Imaging Guidelines, version 2.0 (first edition 2012). KB / Nationaal Archief.
• kommentarGrosvenor, B. (2024). Image fees and UK copyright law — a breakthrough.
• formatImage Scale Metadata (ISM) 0.1, draft specification, reference library and test files.