Så fotograferar man föremål för arkiv och samlingar

Ett fotografi av ett föremål är mest användbart för forskningen när det kan läggas bredvid ett annat fotografi – av ett annat föremål, taget någon annanstans, år senare – och de två kan jämföras utan att någon av dem vilseleder. Det kräver samma saker varje gång: samma ljus, samma bakgrund, en känd färg och en känd skala. Den här guiden går igenom dem i den ordning man möter dem vid kameran. Skälen bakom varje steg finns under Principer och uppställning; vad resultatet mäts mot finns under PHOTARCH:s nivåer.

Vad som behövs

• En kamera som fotograferar raw. Ingen särskild kamera, sensorstorlek eller upplösning krävs: graderingen varje fotografi får anger vad det duger till. Ett objektiv med låg distorsion – ett fastobjektiv eller ett makroobjektiv – gör en bra gradering lättare att nå. Till och med en mobilkamera duger, om den kan spara raw-filer.
• Ett stativ som håller kameran vinkelrätt ovanför föremålet – ett reprostativ, eller ett stativ med en kolonn som kan peka rakt ned.
• Ett huvudljus med riktning: en LED-panel som minimum; en LED med hög CRI eller en blixt med ljusformare för bästa resultat. Mitt emot det ett fyllnadsljus: ett vitt kort, eller en andra lampa som är tydligt svagare än huvudljuset.
• En vit bakgrund. Bäst är PHOTARCH-skivan, en vit yta med markörer i hörnen som skalan läses av; PHOTARCH-appen skriver ut markörerna, så en skiva kan också tillverkas. Utan skiva ett ark blank eller halvblank vit kartong – inte matt, vars struktur syns i skuggan – och ett digitalt skjutmått.
• En ColorChecker (Calibrite, tidigare X-Rite). Classic räcker för att följa metoden.
• Ett digitalt skjutmått.
• Latex- eller nitrilhandskar. Inte bomull: bomullshandskar släpper fibrer, och en enda fiber på föremålet syns omedelbart i en detaljerad bild.

1. KAMERA PÅ STATIV — fotograferar raw, hållen lodrätt ovan
2. ETT LJUS, ETT KORT — ett ljus med riktning; ett vitt kort mitt emot
3. PHOTARCH-SKIVAN — en markör i varje hörn
4. COLORCHECKER — Classic, 24 rutor
5. DIGITALT SKJUTMÅTT — skalan utan skiva

1. Ställ in ljuset, en gång

Placera ljuset klockan halv elva, i 45° vinkel mot föremålet: om föremålet ligger i mitten av en urtavla står ljuset på 10:30 och skuggan faller mot 4:30. Ställ det vita kortet eller det svaga fyllnadsljuset mitt emot, så att skuggan mjukas upp men inte tas bort.

Från och med nu flyttas ljuset inte. Mellan bilderna flyttas kameran till varje vy, aldrig lampan, så att samma vy av två föremål belyses på samma sätt – i den här studion och i varje annan som följer metoden. Ljuset har en riktning med avsikt; varför finns under Riktning, inte jämnhet.

1. HUVUDLJUS — 10:30 · 45° ovanför
2. KAMERA — på reprostativ, lodrät ovanför
3. FYLLNADSLJUS — vid 4:30, motsatt huvudljuset
4. KASTAD SKUGGA — mot 4:30
5. PHOTARCH-SKIVAN — en markör i varje hörn

2. Lägg föremålet på bakgrunden

Sätt på dig handskarna. Lägg föremålet på skivan, innanför dess markörer, eller på den vita bakgrunden, med den sida som ska fotograferas uppåt. Låt det kasta sin skugga på bakgrunden. Skuggan placerar föremålet på dess underlag och visar dess höjd; den bevaras, den ljusas inte bort.

1. FRONT UPPÅT — sidan som ska fotograferas
2. DESS SKUGGA — bevarad och på skivan
3. INOM MARKÖRERNA — så att alla fyra kan läsas
4. ✕ ÖVER EN MARKÖR — skalan kan inte läsas
5. ✕ SKUGGA UTANFÖR KANTEN — den kan inte återställas

3. Fotografera färgkortet

I början av varje fotograferingstillfälle, fotografera ColorChecker där föremålet ska ligga, i samma ljus. PHOTARCH-appen läser kortet och korrigerar varje fotografi i tillfället utifrån det, så att färg betyder detsamma från ett fotograferingstillfälle till nästa. Om ljuset ändras är det ett nytt fotograferingstillfälle: fotografera kortet på nytt.

1. KORTET — där föremålet ska ligga, i början av fotograferingstillfället
2. SEDAN FÖREMÅLET — en korrigering från kortet gäller varje bild
3. LJUSET FLYTTAT — ett nytt tillfälle: kortet på nytt, före föremålet

4. Exponera för föremålet

Fotografera i raw, i kamerans djupaste raw-läge, på dess lägsta nativa ISO.

En kameras ljusmätare vet inte vad den tittar på. Den tar scenen som helhet för att vara mellangrå och ställer in exponeringen så att det den ser blir den gråa. Mellangrått ser ut att ligga halvvägs mellan svart och vitt, men det ligger inte halvvägs i ljus: det reflekterar cirka 18 % av ljuset som faller på det, mellan två och tre steg mindre än vitt. Ett steg är fotografens mått på ljus: ett steg mer är dubbelt så mycket ljus, ett steg mindre är hälften, så två steg mindre är en fjärdedel och tre steg en åttondel.

Mellangrått hör till exponeringen, och till filmens tid. En mätare mäter hur mycket ljus som kommer tillbaka från en scen, inte vad scenen är, så den ställdes in på ett genomsnitt: de ljusa och mörka delarna i en vanlig scen antogs ta ut varandra vid ungefär mellangrått. För större säkerhet mätte en fotograf mot ett gråkort som hölls där motivet fanns, eller mätte det ljus som föll på motivet med en handhållen ljusmätare, vilket kommer på ett ut. Med film var det förnuftigt. Inget kunde ses förrän filmen framkallats, och negativfilm förlät en hel del överexponering, så en scen placerad kring mitten var det säkra valet. En spotmätare kunde redan läsa en enda ton på föremålet – Ansel Adams zonsystem byggdes på det – men det krävde skicklighet och en uträkning för varje bild.

En digital kamera ändrar detta. Dess sensor registrerar ljus proportionellt, upp till ett hårt tak där den klipps, och bilden kan ses direkt. Högdagervarningen och zebran läser själva bilden, så exponeringen kan ställas in efter vad som faktiskt finns framför objektivet, inte efter ett antagande om det.

På en vit bakgrund går mätarens antagande fel: mätaren ser mest vitt, tar ned det till grått, och föremålet går ned med det, cirka två steg för mörkt. På en grå bakgrund kommer mätaren närmare, eftersom bakgrunden verkligen blir grå, men den lämnar filens övre del oanvänd och föremålet lägre i den än nödvändigt: undermexponerat, med färre tonsteg och mer brus när det ljusas upp – se Bitdjup. Exponeringen görs för föremålet, inte för bakgrunden.

På en vit bakgrund visar det vita var den exponeringen ligger. Exponera så att det vita ligger strax under den punkt där det klipps: kamerans högdagervarning, eller zebran i PHOTARCH för iPhone, visar var det är. PHOTARCH-appen mäter exponeringen på enbart föremålet; bakgrunden lämnas utanför.

Fokusera för hand, på föremålets kontur: det är konturen som mäts. Blända ned till omkring f/8–f/11 och inte längre: förbi det mjukar diffraktionen, på de flesta kameror, upp mer än det extra djupet vinner. Ett djupt föremål blir inte skarpt från fram till bak i en bild – Venus nedan är 47,7 mm hög, och vid f/8 är cirka 4 mm av den i fokus – så kontrollera konturen, och sedan den högsta punkten, på skärmen. Djupet och skälen genomgås under Att välja objektiv.

1. ✕ TRE STEG UNDER — en grå bakgrund; filens övre del oanvänd
2. ✓ STRAX UNDER KLIPPNING — vit, med varje bit använd
3. ✕ KLIPPT — zebra på bakgrunden: detaljer borta
4. f/2.8 — 1.3 mm i fokus: en linje runt figuren
5. f/8 — 3.8 mm: mesta av konturen skarp
6. f/22 — 10.6 mm, men diffraktion mjukar upp allt

5. Den lodräta vyn, sedan de andra sidorna

Den första bilden är den lodräta vyn: rakt ned på föremålet som det ligger på bakgrunden. Det är huvudbilden, den som arkivet visar först och mäter utifrån.

F, den lodräta vyn, är den bild varje föremål måste ha. Allt annat är en bonus. Fler vinklar är bra – de visar baksidan, tjockleken och profilen – men de kompletterar den lodräta vyn; de ersätter den aldrig. Ett föremål utan F har ingen bild som kan mätas och läggas bredvid en annan.

Fotografera i kamerans egen bildyta, 3:2 eller 4:3; bilden levereras kvadratisk, så komponera med utrymme för en sådan: föremålet i mitten, dess längsta sida högst ungefär hälften av bildytans korta sida, och mindre för ett högt föremål, vars skugga behöver utrymme. Komponerat så att långsidan fylls ryms inte ett långt föremål i kvadraten. Varför kvadratisk, och varför 60 % (75 % för ett smalt föremål), finns under Inramning.

Fotografera sedan de sidor som dokumenteras. Ett föremål som ligger på skivan har två ytor, som ett mynt, två ändar och två sidor: Front är den lodräta vyn, ytan som ligger överst, och Back ytan det vilar på; Top är änden överst i den lodräta vyn och Down änden nederst; Left och Right är sidorna till vänster och höger i den lodräta vyn. ATL, ATR, ADL och ADR – A som i angle (vinkel) – är de fyra diagonalerna, med blick ned i 45° mot hörnet där en ände möter en sida.

För varje vy ligger föremålet plant och kameran flyttas: rakt ovanför för Front, och för Back sedan föremålet vänts; i nivå med skivan vid 12, 6, 9 och 3 för Top, Down, Left och Right; och 45° ned från 1:30 eller 7:30 för diagonalerna. För ATL och ADR vrids föremålet en kvart, så att kameran håller sig fri från lampan vid 10:30 och från dess reflektion vid 4:30. Lampan står kvar.

Front är huvudbilden, den som varje annat föremål jämförs med, och den som ska ställas in exakt. De andra vyerna är mindre känsliga: de kan till och med tas på en annan bakgrund, om det finns skäl.

1. LAMPAN — fixerad vid 10:30, 45° upp
2. KORT — där det ska ligga
3. F — rakt ovanför
4. B — vänd, ovanför
5. T — i nivå, vid 12
6. D — i nivå, vid 6
7. L — i nivå, vid 9
8. R — i nivå, vid 3
9. ATL — kvartsvarv, 1:30
10. ATR — 45° ned från 1:30
11. ADL — 45° ned från 7:30
12. ADR — kvartsvarv, 7:30

6. Ange skalan

Mät föremålets längsta sida med det digitala skjutmåttet och ange det: det är skalan för själva föremålet. Mät också dess djup – hur högt det står som det ligger – och ange det som dess tjocklek: skalans felmarginal beror på det, och den lodräta vyn visar det inte (varför). Med skivan i bilden hittar PHOTARCH-appen också markörerna, räknar ut hur många millimeter en pixel täcker på skivans yta och rättar perspektivet i samma moment. En linjal som läggs bredvid föremålet är bara en reservlösning: ett mått avläst på en linjal är ett mått på linjalen, och måttet taget med skjutmåttet är det som gäller för föremålet. Skalan skrivs in i filen som Image Scale Metadata, så att bilden kan mätas vart den än tar vägen. Vad en linjal kan och inte kan säga finns under Skala i fotografering av föremål.

1. MARKÖRERNA HITTAS — alla fyra, så som kameran såg dem
2. RÄTVINKLIGT, I MILLIMETER — avståndet mellan dem är känt
3. UTAN SKIVA — 100.00 mm ÷ 2,336 px = 0.0428 mm/px

7. Kontrollera graderingen, exportera sedan

Innan en bild lämnar anger PHOTARCH-appen vad den duger till – ett registreringsbild, en studie eller en reproduktion – utifrån vad den mäter: skalan, upplösningen vid föremålet, hur stor del av föremålet som är i fokus och hur stor del som är klippt, färg mot kortet, de bitar kameran registrerade och formatet. Vad varje nivå kräver finns i manualen. För målningar, dokument och andra plana original kan FADGI, ISO 19264-1 och Metamorfoze också aktiveras.

Beskär till kvadraten: föremålet alltid i dess mitt, dess längsta sida 60 % av kvadratens sida (75 % för ett smalt föremål, minst 1,5 gånger så långt som brett), och kvadraten större där skuggan annars skulle lämna den säkra zonen: utanför den cirkeln är bilden vit. Beskärningen lämnar skalan och måtten som de var. Exportera mastern som TIFF i Adobe RGB, i det djup bilden fotograferades i, och en JPEG som visningskopia. Varje fil bär sina uppgifter, sina rättigheter och sin skala; med en licens bär den också signerade Content Credentials. Mastern skrivs aldrig om.

8. Beskriv det

En bild utan uppgifter är en bild av något okänt. Fyll i vad föremålet är, dess inventarienummer, material, period och var det hittades – en fyndplats kan undanhållas från publicering – och välj licens. När ett föremål publiceras ger arkivet det en persistent identifierare. Vad fälten är, och vilka standarder de motsvarar, finns under Metadata.