Färgåtergivning och ColorChecker

Ett föremåls färg i ett fotografi är inte bara föremålets färg. Den beror på ljuset, på kamerans sensor och på den programvara som gör om raw-data till en bild. Två kameror som fotograferar samma skärva under två lampor ger två olika bruna toner, och ingen av dem går att lita på utan en referens. Ett färgkort som fotograferas i samma ljus är den referensen: det gör att bilden kan korrigeras och att vem som helst kan mäta hur långt resultatet ligger från referensen.

Så använder man en ColorChecker i ett fotograferingstillfälle

Metodens färgmål är en ColorChecker, tillverkad av X-Rite och numera såld av Calibrite. Classic, med sina 24 färgrutor, räcker för att följa metoden; den större Digital SG, med 140, är det kort Metamorfoze mäter på.

• Fotografera kortet i början av varje fotograferingstillfälle, liggande där föremålet ska ligga, i samma ljus, med samma kamerainställningar.
• Nytt ljus är ett nytt fotograferingstillfälle. Om lampan eller dess ljusformare byts, fotografera kortet på nytt.
• Håll kortet utanför föremålets bild. Det är en egen bild; dess resultat följer med i färgprofilen och metadata, inte som en färgruta bredvid föremålet.
• Undvik ljusreflexer på kortet. En reflex på en ruta läses som en ljusare färg. Vrid kortet något vid behov – det är kortet som flyttas, aldrig lampan.
• Förvara kortet i sitt fodral. Dess pigment bleks av ljus och hantering, och de publicerade referensvärdena har ändrats med tillverkningen – X-Rite ändrade sina pigment 2014 – så de värden som används ska motsvara kortets generation.

Classic eller Digital SG?

ColorChecker Classic har 24 matta färgrutor: sex gråa längs foten och arton färger som valts för att stå för vanliga ting – hud, lövverk, himmel – och för primärfärgerna. Det är det kort metoden kräver, och det som PHOTARCH-appen läser.

ColorChecker Digital SG har 140 mindre färgrutor. En ram av vita, grå och svarta rutor löper runt kanten, så att ljusets jämnhet över kortet kan kontrolleras, och färgerna innanför täcker mer av det en kamera kan registrera, med fler hudtoner och djupare, mer mättade färger. Ytan är halvblank: det är det som ger de djupare färgerna, och den reflekterar också mer, så att reflexer på en ruta, som läses som en ljusare färg, kräver mer omsorg med ljusets vinkel än på det matta Classic.

1. COLORCHECKER CLASSIC — 24 matta rutor, sex gråa längs foten
2. COLORCHECKER DIGITAL SG — 140 halvblanka rutor, en ram av vitt, grått och svart

Fler färgrutor gör två saker. En profil byggd på 140 rutor beskriver kameran bättre än en byggd på 24, och den lämnar rutor över att bedöma resultatet med, vilket är problemet som beskrivs under Vad ett färgkort kan och inte kan göra nedan. Metamorfoze mäter färg på Digital SG; med Classic är dess färgvärden endast vägledande. En samling som fotograferar plana original enligt Metamorfoze behöver SG; för föremål räcker Classic för att följa metoden.

Vitbalans

Vitbalansen gör neutrala ting neutrala: de sex gråa rutorna på nedre raden av Classic ska återges utan någon färgton. En raw-framkallare kan ställa in den utifrån en grå ruta med ett klick. Standarderna mäter den separat från andra färger, som hur långt de gråa ligger från neutralt, och de mäter även de gråas ljushet – hur långt varje steg i gråskalan ligger från där det ska vara.

Färgtemperatur är hur ljusets färg benämns: i kelvin, efter den färg en kropp glöder med vid den temperaturen. Skalan går åt motsatt håll mot hur färgerna omtalas, och ett lågt tal är varmt: en hushållsglödlampa ligger på cirka 2 700 K och studiotungsten på 3 200 K, dagsljus och blixt på cirka 5 500 K, en mulen himmel eller öppen skugga på 6 500 K och mer. Kamerans vitbalans ställs in i samma enhet, och den är en korrigering: ställd på ljusets egen temperatur blir grått grått; ställd högre än ljuset blir bilden varmare, och lägre, kallare. De flesta lampor är inte glödande kroppar, och framför allt LED lutar också åt grönt eller magenta; inställningen tint korrigerar längs den andra axeln.

I en raw-fil är vitbalansen bara en inställning som lagras bredvid data, så den kan ändras efteråt utan förlust, och ett klick på en grå ruta på kortet ställer in den för hela fotograferingstillfället. Två vita har egna namn: D50, cirka 5 000 K, det vita som färghantering och granskning av tryck mäts mot, och D65, cirka 6 500 K, det vita i sRGB, Adobe RGB och de flesta skärmar.

Vad betyder Delta E 2000?

ΔE – Delta E – är ett enda tal för hur långt en färg ligger från en annan. Båda placeras i CIELAB, ett färgrum som lagts upp för att följa människans syn: en axel för ljushet, två för färg. ΔE2000, CIE:s formel uppkallad efter det år den föreslogs, justerar avståndet efter hur ögat bedömer skillnader – känsligare i vissa färgtoner och ljushetsområden än i andra.

Med enkla ord: 0 betyder identiska; ett värde omkring 1 ligger nära den minsta skillnad ett tränat öga kan se mellan två rutor sida vid sida; större tal är skillnader som vem som helst ser. Ett färgkort ger ett ΔE per ruta, och standarderna ser på medelvärdet över alla rutor och på de sämsta.

	Medel-ΔE2000 över kortet
PHOTARCH Study	högst 5
PHOTARCH Reproduction	högst 3, och 90:e percentilen högst 6
FADGI ★ / ★★ / ★★★ / ★★★★ (tvådimensionell konst)	under 6,5 / 5 / 3,5 / 2
Metamorfoze Light	högst 4, och ingen ruta över 14
Metamorfoze Full	högst 3, och ingen ruta över 7

PHOTARCH:s är dess egna nivåer för föremål, mätta på en ColorChecker Classic i fotograferingstillfället; ett registreringsbild ställer inga krav på färgen. De övriga kommer från FADGI och Metamorfoze, som gäller plana original; båda mäter på ett kort som fotograferats med samma uppställning som originalen.

Färgrymder och profiler

Två slags profiler är inblandade, och de förväxlas lätt.

En indataprofil beskriver kameran: hur dess raw-tal för detta ljus blir verkliga färger. En profil byggd av kortet som fotograferats i fotograferingstillfället är det mest direkta sättet att få en.

Ett utdatafärgrum är det som den färdiga filen skrivs i. sRGB är färgrummet för webben och de flesta skärmar. Adobe RGB når längre in i grönt och cyan och är vanligt för tryck och för mastrar. eciRGB v2 är det färgrum Metamorfoze kräver på sin högsta nivå, och ProPhoto RGB är ännu bredare. FADGI godtar sRGB på de två lägre nivåerna och kräver Adobe RGB, ProPhoto eller eciRGB v2 vid tre och fyra stjärnor. Oavsett färgrum ska filen bära sin profil inbäddad, så att alla program läser dess tal på samma sätt.

Metodens master är en TIFF i Adobe RGB; visningskopior är JPEG i sRGB. Mer under Tekniska krav.

Vad ett färgkort kan och inte kan göra

Ett färgkort kan korrigera färg och vitbalans i varje bild i ett fotograferingstillfälle med en enda korrigering, densamma för alla, och det kan mäta hur nära resultatet kommer.

Det kan inte beskriva varje färg. Tjugofyra rutor är ett urval, och en profil som anpassats till dem och sedan bedöms på samma rutor ser bättre ut än den är. I ett PHOTARCH-tillfälle från 2023 sänkte en profil byggd av kortet medel-ΔE2000 över dess 24 rutor från 3,4 till 2,3; med varje ruta utelämnad ur den anpassning som bedömde den var medelvärdet omkring 3,3. Båda talen är ärliga; de besvarar olika frågor.

Ett färgkort kan inte heller reparera en lampa med dåligt spektrum, färger som förlorats genom klippning eller djup skugga, eller ljus som ändrats efter att kortet fotograferades. Det mäter ljuset där kortet låg, vid den tidpunkt det fotograferades.

PHOTARCH-appen läser kortet, bygger en färgprofil för fotograferingstillfället av det och mäter medelvärdet och 90:e percentilen av ΔE2000 över dess rutor: en studie kräver ett medelvärde på högst 5, en reproduktion högst 3 med 90:e percentilen på högst 6.